Nya trädgårdar i Linköping uppåt väggarna

Ett av de största problemen när det kommer till samhällsplanering i framtiden är att få den mest attraktiva marken att räcka till allt det som vi vill ha ut av den. Den mest attraktiva marken, och då talar jag ur ett ekonomiskt perspektiv, är idag den som är centralt beläget eller den som ligger invid vatten. Eftersom tillgången till vattennära boende redan idag är starkt begränsat av regleringar så kan vi väl anta att det inte kommer bli enklare i framtiden. Därför vill jag ta en stund och beskriva lite funderingar kring den centralt belägna marken.

Det som för tio år sedan betraktades som halvcentrala lägen är idag väldigt centralt. Och det beror på att innerstaden Linköping växer, men också vår uppfattning av vad som är centralt. Det gör att människor är mer benägna att bosätta sig en bit ifrån Stora torget och ändå anse sig bo centralt. Fler vill idag bo väldigt centralt än det var för tio, och ännu hellre 30 år, sedan. Därför måste vi jobba med att få fram fler bostäder i centrala Linköping.

Varje gång ett centralt bygge planeras så möter det dock motstånd. Oftast är det från de boende i området som anser att nya bostäder kommer förstöra den kvalitet som de uppskattar. Och det är väldigt lätt att ta till sig. I de flesta fall handlar det om tillgången till grönytor. Men hur förhåller man sig då till alla de andra som också vill åt privilegiet av att bo centralt?

Ett enkelt sätt vore väl att säga åt de boende att tyvärr, vi kommer köra över er varje gång. Stadens mark är till för alla kommuninvånare och vi kan inte förhålla oss till er som bor här. Och det är vad som gjorts de flesta gånger. Men jag tror inte på den metoden. För oftast har de som klagar en viktig poäng. De grönytor som de värnar fyller ett oerhört viktigt tomrum i stadsmiljön. Nämligen känslan av att ha natur närainpå. Och för oss som naturdyrkande folk är detta en livskvalitet vi ogärna ger upp.

Nej, min metod går istället ut på att försöka hitta ett sätt där det går att kombinera nya bostäder med bibehållna eller nya grönytor. Ha, nu försöker han äta kakan och ha den kvar säger ni. I vanlig politikermanér. Och visst, jag vill ha kakan och äta den. Men det går bara man är villig att öppna ögonen för nya lösningar.

I Skarpan planerar nu Riksbyggen för fler bostäder i ett redan befintligt bostadsområde. Det gör man genom att bygga 1-2 våningar på taken. Samtidigt med detta så bygger man till hiss i dessa gamla funkishus och adderar på så vis ett värde till nuvarande boenden också. Supersmart.

i Vasastan så planeras ett kompletteringsbygge mellan två huskroppar. Ytan som ska bebyggas länkar samman två befintliga hus och stör ingen. Väldigt vanligt på kontinenten och väldigt smakfullt.

När det gäller grönytor så tilltalas jag av konceptet med Vertikal plantering. Det innebär att man bygger trädgårdar på den yta av huset som annars inte används till något alla. Väggen. Gröna väggar har egentligen odlats under lång tid, genom användning av klätterväxter eller hängande krukor. Men det nya konceptet innebär att ingen jord används. Dom är resurssnåla när det gäller utrymme och frodigt gröna på oväntade ytor. Väggarna renar luften i städerna, samt isolerar från buller och vädrets makter. Resultatet är väldigt tilltalande.

Överhuvudtaget är det tilltalande att jobba med grönytor inkorporerat i byggnader. Väggarna är idealiska att använda som grönyta. Men också taken. Och då menar jag inte bara som gröna tak. Utan som ett inslag av park. Bygg en inglasad park på taket så kan du ersätta den grönyta som du tagit i anspråk på marken. Gör den allmänt tillgänglig och du adderar värdet av en magnifik utsikt också.

Möjligheterna är oändliga. Bara vi väljer att se dom. Vi får inte fastna i ett NIMBY (Not In My Back Yard) tänk som gör centralt boende till en lyx för få. samtidigt får vi inte missunna de som bor centralt möjligheten att ha högkvalitativa grönytor i sin närhet.

Vågar Linköping skrota integrationspolitiken?

Jag hamnade i ett intressant samtal idag. Det gällde integration. Det görs oerhört mycket inom detta område, och det ska väl tilläggas att det mesta görs med de allra bästa av intentioner. Men trots detta så uteblir resultaten. Orsaken till detta är väldigt enkel för mig. Det finns inte EN rätt lösning på några frågor, så också när det gäller frågan om att få fler att känna sig som en del av det samhälle de bor i. Egentligen kan jag säga det ännu tydligare. Det finns inget som heter integrationspolitik. Jag tycker det är ett påhitt. Något man bör fnysa åt likt gamle Scrooge. Bah, humbug.

Nu har han blivit tokig tror ni säkert. Och det kanske är så att solen har gett mig någon form av sting. Men mer sannolikt är att jag ska på semester snart och vill innan dess få ur mig det som idag fastnade i tankesystemet. Vore förfärligt att gå och älta detta i en månad.

Redan för lite mindre än ett år sedan skrev jag en debattartikel i ämnet och föreslog att Linköping skulle bli första kommun som gjorde ett aktivt val och dumpade allt vad integrationspolitik heter. Nu vet vi att detta inte hänt. Och det kommer troligen inte heller ske. Därför att det är fortfarande alltför många som tror att det går att hitta ett recept för att få tillstånd integration mellan människor genom politiska åtgärder.

Men vad har jag för argument? Så här står det i SAOB om Integration:

INTEGRERA 1 b: förenande l. sammanförande av skilda delar till ett helt.

Den politiska definitionen har alltid utgått från att det finns två delar som ska sammanföras till en helhet. Det är svenskar och invandrare som ska integreras till en helhet. Men om dessa två delar i sig inte är heterogena så blir det ju enorma bekymmer. Om inte alla svenskar är likadana hur kan man då jobba med att integrera dessa med en annan grupp? När sen den andra gruppen inte heller är heterogen så ser ni att det politiska tankesättet inte funkar. Då måste man se till helheten och börja jobba med att sammanföra alla olika delar till en helhet. Och nu börjar vi få stora bekymmer. För även om människor råkar komma från ett och samma land så är det nog mer som skiljer dom åt än som förenar dom. Och då går det inte att hitta lösningar på detta sammanförande. Allra helst inte politiska sådana.

Nu ska ni inte bli nedslagna av min pessimism i frågan. För egentligen är detta jag skriver något att glädjas över. Vi som älskar den mångfald och den öppenhet som präglar Sverige vet att det är människorna bakom alla siffror och statistik som berikar oss. Och om vi också politiskt kunde börja behandla människor som bara människor, och inte grupper, så ska ni se att mycket löser sig självt. Sluta tjafsa om integration. Lägg ned det politikområdet helt och hållet. Lägg istället allt krut på att stärka skolan, företagandet och arbetsmarknadspolitiken. Då stärker vi människor och dessa har en förmåga att vilja ha det bästa för sig själva och sina efterkommande. Utanförskap är inte en del av det.

Maud blev början på slutet för sossarna

Det är alltid svårt att sammanfatta arvet efter en person som haft en sådan tydlig ledarroll i det svenska samhället som Maud Olofsson. Och risken med att göra det bara en dag efter att hon meddelat att hon inte ställer upp för omval är att det bara blir okritiska hyllningstal. Särskilt från oss partigängare. Men det finns ändå vissa saker som jag tycker förtjänar särskild uppmärksamhet. Jag ska försöka ge mig på en av dessa sker. Mauds roll i att slå sönder socialdemokraternas maktmonopol.

Jag blev medlem i Centerpartiets ungdomsförbund inför valet 2002. Men jag ville mest göra det av demokratisk nyfikenhet. Jag hade inga tankar på att bli partist eller att bli politiker. Men ödet ville något annat. Och som en ödets friherrinna stod där Maud i spetsen. Hennes tydliga ställningstaganden imponerade. Det var något helt annat än jag trott om Centerpartiet. Centerpartiet var ju ett otydligt och nejsägande parti. Nej till bron. Nej till kärnkraften. Och det värsta av allt. Ibland vågade de inte ens säga nej. Det blev ett Nja till EU. Men med Maud blev det annat. Plötsligt var bilden av detta nej sägande, veliga och gubbiga parti utbytt mot en framtidstro grundat i en ideologisk övertygelse.

Det jag mest minns från valrörelsen 2002 var Mauds tydliga ställningstagande i regeringsfrågan. Hon stängde dörren till socialdemokraterna helt och hållet. Aldrig samarbete med Göran Persson. Vid den tidpunkten var det nog ingen som fattade vad detta skulle betyda mer än att centerpartiet försökte profilera sig som ett tydligare parti. Men så här med 9 års reflektion i bakfickan är jag övertygad om att detta var början på slutet för socialdemokraternas maktmonopol.

Genom detta beslut såg blockpolitiken förvisso dagens ljus. Dåligt kan tyckas. Men de enda som fram tills dess tjänat på blockpolitikens frånvaro var ju sossarna. De kunde spela åt alla håll för att få ihop överenskommelser. Och de kunde göra det utan att släppa in någon i det egentliga regeringsarbetet. Sossarna kunde agera som kejsare och de mindre partierna var tvungna att strutta runt och hoppas att just deras stöd behövdes. Enpartistaten var ohotad. Fram tills att Maud kom in i bilden.

Nu blev det ju inget regeringsskifte 2002. Tvärtom så tycktes en borgerlig regering mer avlägsen än någonsin. Moderaterna gör ett totalt katastrofval. Knappt 15%. Samtidigt gör Folkpartiet ett succéval med drygt 13%. Lejonkungen stod som intern borgerlig segrare över den stora förloraren Bo Lundgren. För centerpartiet blir det inget spektakulärt. Men partiet vände den negativa trenden man haft under så lång tid. Äntligen fick partiet smaka på hur en positivt valresultat smakar. Samtidigt gör socialdemokraterna ett otroligt val. Nästan 40%. Ett mycket bättre val än 1998. Enpartistaten fortsätter.

Efter valet höjs röster för att de borgerliga måste närma sig varandra. Flera borgerliga debattörer pratar om samarbete. Samtidigt kommer en ny aktör in i bilden. Fredrik Reinfeldt. En ledare helt olik tidigare moderata ledare. Prestigelös och kompromissvillig. Trött på att sitta vid sidlinjen. Nu sker det som sossarna aldrig trodde skulle hända. De borgerliga enas i Allians för Sverige. På Mauds initiativ enas de fyra borgerliga partiledarna att de ska söka mandat tillsammans. Och kvar på perrongen står socialdemokraterna. Med endast Mp och V som tänkbara lekkamrater. Inmålade i det vänstra hörnet. Detta hade aldrig hänt om inte Maud inför valet 2002 varit så tydligt med att aldrig samarbeta med socialdemokraterna.

Inför valet 2006 står en enda borgerlighet som verkar trivas ihop mot en tröttkörd socialdemokrati med Göran Persson i spetsen. Som dessutom kan söka stöd endast hos miljöpartiet och vänsterpartiet. Det faller inte svenska folket i smaken och Sverige får en borgerlig regering. Socialdemokraterna backar med nästan 5%. Göran Persson avgår på valnatten.

Trots alla domedagsprofeter så håller Alliansregering ihop. Och de gör det på ett föredömligt vis. De ser ut att trivas i varandras sällskap och de tycks trivas med att styra Sverige. Socialdemokratin styrs nu av Mona Sahlin, som försöker kopiera Alliansens vinnande koncept genom att lansera de rödgröna. Men redan lanseringen visar att det inte kommer funka. Först utelämnas vänsterpartiet till fördel för Miljöpartiet. Men efter interna bannor får Mona backa och inkludera även Lars Ohly. Kaoset är ständigt närvarande. Samtidigt går Alliansens Sverige som tåget trots att kaos härjar i världen. Och valresultatet känner vi alla till. Socialdemokraterna gör sitt sämsta val i modern tid. Mona Sahlin avgår senare.

Nu finns det många som förtjänar att hedras för att ha brutit socialdemokraternas maktmonopol. Men Maud förtjänar en speciell hyllning bland dessa. Utan hennes tydliga ställningstagande inför valet 2002 hade det nog aldrig skett. Hon tog in centerpartiet från otydlighetens hav till den borgerliga hamnen. Och förankrade skeppet väl. Socialdemokraternas främsta maktmedel, att spela ut övriga partier mot varandra, togs ifrån dom. När sedan Allians för Sverige bildades hemma hos Maud var socialdemokraternas tid som enda statsbärande parti över. Idag är det ingen som ser sossarna som Sveriges enda hopp. De har desarmerats och decimerats till ett högst ordinärt parti.

Och detta är för mig Mauds absolut största bidrag till Sverige. Tack för det Maud.

Oljetoppen i Linköping

Vid förra fullmäktige svarade jag på en interpellation ställd av Pål Frenger, Mp. Den gällde oljetoppen och vår motståndskraft inför detta. Så här löd frågorna och svaret.

1. Har kommunen inventerat vilka risker som oljetoppen innebär för linköping, särskilt med avseende på matförsörjning, persontransporter och det lokala näringslivets fortlevnad

Svar: Det korta svaret är nej, ingen lokal inventering har gjorts. Och jag ska försöka förklara varför. Att inventera vad en plötslig prischock på oljepriset skulle utgöra för matförsörjningen, persontransporterna eller det lokala näringslivets fortlevnad i just Linköping är en omöjlighet. Däremot vet vi att det på en nationell, och ännu hellre en global nivå skulle medföra stora bekymmer. Höjda oljepriser har redan idag stora effekter på livsmedelsproduktionen världen över och det är svårt att tro att Linköping skulle utgöra ett undantag. Vi ser även att drivmedelspriserna ständigt ökar och dessa ser i stort sett likadana ut vart än vi befinner oss i Sverige. Självklart får kraftigt höjda drivmedelspriser effekter när det gäller persontransporterna.

Jag är övertygad om att oljetoppen utgör en fara för många länders fortsatta tillväxt. Sverige, och Linköping, utgör inget undantag. Det behöver vi ingen inventering till att veta.

2. Gör kommunen idag tillräckligt mycket för att öka motståndskraften i samhället mot störningar och nedgångar i oljetillförseln?

Svar: Oljetoppen, som innebär en minskad oljeproduktion i världen, kommer att leda till ytterligare ökade oljepriser och kommer än mer att påverka den globala ekonomin då oljan idag står för 35 % av världens totala energiproduktion. Oavsett när oljetoppen inträffar är det viktigt att redan nu minska vårt beroende av fossila bränslen. Vi har därför under lång tid arbetat målinriktat för att minska oljeberoendet. Det har också gett resultat.

Totalt har bruttotillförseln av fossila bränslen minskat med 20 procent mellan 1990 och 2008 (SCB). Under samma period har folkmängden ökat med 16 procent.

De åtgärder som främst bidragit till det minskade oljeberoendet i Linköping är den kraftfulla utbyggnaden av fjärrvärmen som skett i Linköping. Ca 90 procent av hushållen i tätorten är anslutna till fjärrvärmenätet. Av Tekniska Verkens totala energiproduktion (el-, värme-, kyl- och biogasproduktion) var ca 70 procent förnybar 2009.

Linköping är samtidigt en av de mest framstående biogaskommunerna i världen. 6 procent av den totala fordonsbränsleanvändningen i kommunens utgörs av biogas. I höst är avsikten att kommunfullmäktige också ska fatta beslut angående utsortering av matavfall från hushållsavfallet. Det kommer att medföra att ännu mer biogas till fordonsbränsle kan produceras i kommunen.

En av de viktigaste åtgärderna som vi endast har påbörjat är att bygga staden klimatsmart, det vill säga huvudinriktningen i den nyligen antagna översiktsplanen med tillhörande trafikstrategi.

Till allt detta ska läggas Alliansens högt ställda målsättning om att Linköping ska vara koldioxidneutralt till 2025. Det är en av de absolut tuffaste målsättningarna när det gäller att slå sig fri från oljeberoendet.

Svaret på frågan om Linköpings kommun gör tillräckligt för att öka motståndskraften i samhället mot störningar och nedgångar i oljetillförseln kan därför inte besvaras med annat än ja.

Vad har sossarna mot Berga Centrum?

Det har gått några år nu. Ja, sedan vi sålde Berga Centrum till Kungsleden. En lyckad affär för alla parter. Inte minst för oss boende i Berga. Ända sedan Alliansen tog över 2007 har vi drivit linjen att stadsdelscentrum inte är kärnverksamhet och att det finns aktörer som kan sköta det bättre än kommunens fastighetsbolag. Och vi har hela tiden fått rätt. Men att det gått så bra, med en privat aktör, det har sossarna svårt att svälja. De har hela tiden lyft fram det hemska i att Berga centrum såldes. Och de fortsätter i samma goda anda.

I dagens corren finns en debattartikel som försöker skrämmas med att vi kanske kommer sälja Ryds Centrum. Och det kan väl sossarna få tycka vad de vill om. Men de använder Berga centrum som ett exempel på hur illa det kan gå,

I Linköping har den borgerliga majoriteten sålt Berga centrum och skolan är sedan tidigare nedlagd. De senaste veckorna visar med all önskvärd tydlighet att den offentliga närvaron i Berga borde öka, inte minska.

Och visst, det är alltid önskvärt med en offentlig närvaro i form av samhällsservice. Men på vilket sätt skulle den nya ägaren ha hindrat detta i Berga? Och på vilket vis kan Berga centrum fungera som ett dåligt exempel?

Jag tycker att sossarna i Linköping kör med en argumentationslinje som är allt annat än värdig. Berga centrum fungerar otroligt bra och det känns inte som att någon av aktörerna där behöver få det skrivet på näsan att de är dåliga. Med den senaste tidens händelser i bakhuvudet så tycker jag att sossarnas sätt att fortsätta dissa Berga blir så oerhört tråkigt.

Ja, det finns problem här. Men istället för att skylla på de aktörer som faktiskt gör något bra så kan ni väl skylla på de som faktiskt krossar rutor och härjar. Varför inte berömma Kungsleden för deras engagemang? Varför inte passa på att hälsa på hos Carema? Olof Tegsjö och hans gäng på Berga vårdcentral har lyft en av Östergötlands sämst fungerande vårdcentraler till helt nya höjder. Eller passa på att tacka NCC för att de bygger jättefina radhus i ett område som ni tycks ha liten tilltro till. Kort sagt, börja tro på Berga. Vem vet, då kanske ni också inser att Ryd har en ljus framtid för sig. Vare sig vi äger centrum eller inte.

Översiktsplan för Linghem

Nu är så den fördjupade översiktsplanen för Linghem antagen. Sug på det ordet. Fördjupad översiktsplan. Det är ganska svårt att gå igång på något så torrt ord. Men haka inte upp er på ordet. För vad det egentligen handlar om är ett visionsdokument. Ett dokument som pekar på en långsiktig utveckling för en ort som har framtiden för sig.

Linghem kan växa med c:a 3000 personer på lite sikt. Det är mer än en fördubbling. Tänk bara vad det skulle innebära för möjligheten till service i form av handel, skolor och fritidsaktiviteter. Och tänk hur många familjer som skulle få möjlighet att bo så nära oerhört vacker natur.

Tidigare utgick planarbetet mycket från Ostlänkens planering. Det kändes lite si och så att en ort som Linghem skulle få sin framtid avgjord av vilken sträckning en framtida järnväg skulle ta eller inte. Sen det stod klart att Ostlänken nog kommer dröja ett tag så har planeringen mindre och mindre handlat om Ostlänken. Självklart är det tråkigt att Ostlänken dröjer, men visst är det skönt att Linghem får sin framtid planerad mer efter sina egna förutsättningar.

Mitt nationaldagstal

Kära Landsmän.

Jag önskar att alla fick möjligheten att inleda en dag som denna på det vis jag fått göra. Med en resa genom det svenska landskapet. Från väst till öst. Att få se Sverige i sin fulla prakt. Att få se dagen gry över vårt underbara Sverige, det är en verklig ynnest.

Jag och min familj har idag rest från västkusten till östkusten. Men nu när vi står här, i hjärtat av Östergötland, vill jag samtidigt påminna om en annan resa. Den resa som vi som nation har gjort. Från att ha varit ett anonymt stycke av världen långt upp i norr, påbörjade en östgöte vid namn Birger Magnusson den resa som skulle sluta i en stolt nation och som låtit höra om sig. 800 år senare står vi ättlingar till Birger Jarl, här tillsammans, och firar den nationens nationaldag.

När vi ändå talar om resor vill jag nämna en annan resa. Den som en ung man gjorde för snart 40 år sedan. Den började i en liten turkisk by och tog sin utgångspunkt i den unga mannens sökande efter en annan framtid än den han kunde se där. Det är en resa genom ett Europa präglat av kalla kriget och slutenhet. Ett Europa där Sverige stod ut som ett öppenhetens fyrtorn. Och det var här, i Sverige, som den unga mannen skulle hitta sitt andra hem.

Han kom att älska allt som detta land hade att erbjuda. Han älskade det lilla såsom sill, julbord och midsommar. Albert och Herbert samt Lill Lindfors. Men han älskade också det stora såsom allemansrätten, yttrandefriheten och det rika föreningslivet. Egentligen är detta inte en resa, utan det är berättelsen om ett fantastiskt land som öppnar sina armar och omfamnar alla som vill bygga sig en framtid här. Det är också en berättelse om hur sonen till denna invandrare kunde bli kommunalråd i Sveriges femte största kommun och få den enorma äran att hålla ett tal på självaste nationaldagen, tillägnat dem han kallade sina landsmän. Kära landsmän, vänner, detta är vad som gör Sverige till den fantastiska nation som det är.

Jag hör ibland folk säga att vi är dåliga på att visa nationell samhörighet. Jag håller inte med. Se bara på oss, vi som samlats här. Och jag lovar er att det ser likadant ut i varje hörn av denna kommun. Människor som sluter upp med den blågula flaggan som självklar symbol. Men nationell samhörighet är inte bara att sluta upp under en dag. Det är att känna samhörighet med våra nationella värden. Varje dag.

Våra förfäder har byggt detta land i med- och motvind. De har lyft Sverige från ett enkelt bondesamhälle till att bli ett av världens mest högteknologiska länder. De har försäkrat oss om en uppväxt förskonat från krig och den mänskliga förnedring som många länder genomgått. De har överlåtit ett öppet, välkomnande och fantastiskt land till oss. Vi har en förpliktelse gentemot dem att föra detta stolta arv vidare till våra barn och barnbarn.

Jag vill nu att vi tillsammans utbringar ett fyrfaldigt leve för vårt Sverige och vårt fagra Östergyllen.