lördag, juni 18, 2011

Maud blev början på slutet för sossarna

Det är alltid svårt att sammanfatta arvet efter en person som haft en sådan tydlig ledarroll i det svenska samhället som Maud Olofsson. Och risken med att göra det bara en dag efter att hon meddelat att hon inte ställer upp för omval är att det bara blir okritiska hyllningstal. Särskilt från oss partigängare. Men det finns ändå vissa saker som jag tycker förtjänar särskild uppmärksamhet. Jag ska försöka ge mig på en av dessa sker. Mauds roll i att slå sönder socialdemokraternas maktmonopol.

Jag blev medlem i Centerpartiets ungdomsförbund inför valet 2002. Men jag ville mest göra det av demokratisk nyfikenhet. Jag hade inga tankar på att bli partist eller att bli politiker. Men ödet ville något annat. Och som en ödets friherrinna stod där Maud i spetsen. Hennes tydliga ställningstaganden imponerade. Det var något helt annat än jag trott om Centerpartiet. Centerpartiet var ju ett otydligt och nejsägande parti. Nej till bron. Nej till kärnkraften. Och det värsta av allt. Ibland vågade de inte ens säga nej. Det blev ett Nja till EU. Men med Maud blev det annat. Plötsligt var bilden av detta nej sägande, veliga och gubbiga parti utbytt mot en framtidstro grundat i en ideologisk övertygelse.

Det jag mest minns från valrörelsen 2002 var Mauds tydliga ställningstagande i regeringsfrågan. Hon stängde dörren till socialdemokraterna helt och hållet. Aldrig samarbete med Göran Persson. Vid den tidpunkten var det nog ingen som fattade vad detta skulle betyda mer än att centerpartiet försökte profilera sig som ett tydligare parti. Men så här med 9 års reflektion i bakfickan är jag övertygad om att detta var början på slutet för socialdemokraternas maktmonopol.

Genom detta beslut såg blockpolitiken förvisso dagens ljus. Dåligt kan tyckas. Men de enda som fram tills dess tjänat på blockpolitikens frånvaro var ju sossarna. De kunde spela åt alla håll för att få ihop överenskommelser. Och de kunde göra det utan att släppa in någon i det egentliga regeringsarbetet. Sossarna kunde agera som kejsare och de mindre partierna var tvungna att strutta runt och hoppas att just deras stöd behövdes. Enpartistaten var ohotad. Fram tills att Maud kom in i bilden.

Nu blev det ju inget regeringsskifte 2002. Tvärtom så tycktes en borgerlig regering mer avlägsen än någonsin. Moderaterna gör ett totalt katastrofval. Knappt 15%. Samtidigt gör Folkpartiet ett succéval med drygt 13%. Lejonkungen stod som intern borgerlig segrare över den stora förloraren Bo Lundgren. För centerpartiet blir det inget spektakulärt. Men partiet vände den negativa trenden man haft under så lång tid. Äntligen fick partiet smaka på hur en positivt valresultat smakar. Samtidigt gör socialdemokraterna ett otroligt val. Nästan 40%. Ett mycket bättre val än 1998. Enpartistaten fortsätter.

Efter valet höjs röster för att de borgerliga måste närma sig varandra. Flera borgerliga debattörer pratar om samarbete. Samtidigt kommer en ny aktör in i bilden. Fredrik Reinfeldt. En ledare helt olik tidigare moderata ledare. Prestigelös och kompromissvillig. Trött på att sitta vid sidlinjen. Nu sker det som sossarna aldrig trodde skulle hända. De borgerliga enas i Allians för Sverige. På Mauds initiativ enas de fyra borgerliga partiledarna att de ska söka mandat tillsammans. Och kvar på perrongen står socialdemokraterna. Med endast Mp och V som tänkbara lekkamrater. Inmålade i det vänstra hörnet. Detta hade aldrig hänt om inte Maud inför valet 2002 varit så tydligt med att aldrig samarbeta med socialdemokraterna.

Inför valet 2006 står en enda borgerlighet som verkar trivas ihop mot en tröttkörd socialdemokrati med Göran Persson i spetsen. Som dessutom kan söka stöd endast hos miljöpartiet och vänsterpartiet. Det faller inte svenska folket i smaken och Sverige får en borgerlig regering. Socialdemokraterna backar med nästan 5%. Göran Persson avgår på valnatten.

Trots alla domedagsprofeter så håller Alliansregering ihop. Och de gör det på ett föredömligt vis. De ser ut att trivas i varandras sällskap och de tycks trivas med att styra Sverige. Socialdemokratin styrs nu av Mona Sahlin, som försöker kopiera Alliansens vinnande koncept genom att lansera de rödgröna. Men redan lanseringen visar att det inte kommer funka. Först utelämnas vänsterpartiet till fördel för Miljöpartiet. Men efter interna bannor får Mona backa och inkludera även Lars Ohly. Kaoset är ständigt närvarande. Samtidigt går Alliansens Sverige som tåget trots att kaos härjar i världen. Och valresultatet känner vi alla till. Socialdemokraterna gör sitt sämsta val i modern tid. Mona Sahlin avgår senare.

Nu finns det många som förtjänar att hedras för att ha brutit socialdemokraternas maktmonopol. Men Maud förtjänar en speciell hyllning bland dessa. Utan hennes tydliga ställningstagande inför valet 2002 hade det nog aldrig skett. Hon tog in centerpartiet från otydlighetens hav till den borgerliga hamnen. Och förankrade skeppet väl. Socialdemokraternas främsta maktmedel, att spela ut övriga partier mot varandra, togs ifrån dom. När sedan Allians för Sverige bildades hemma hos Maud var socialdemokraternas tid som enda statsbärande parti över. Idag är det ingen som ser sossarna som Sveriges enda hopp. De har desarmerats och decimerats till ett högst ordinärt parti.

Och detta är för mig Mauds absolut största bidrag till Sverige. Tack för det Maud.

1 kommentar:

Anonym sa...

Sicket trams, tacka C-ätande moderater för att det blev en borgelig regering. Maud är väl en snackande katastrof både för landet och centern. Har du inte förstått att C balanserar på 4% spärren till riksdagen?