måndag, maj 23, 2011

Det tar tid

"Åh, varför händer det inte mer?"

"Gud så lång tid det tar innan något händer"

Detta är vanliga kommentarer jag får när människor pratar om Linköping och framtiden. Oftast så har de flesta hört eller läst om något projekt som är på gång. Men därifrån tills att en ny häftig byggnad står på plats tar tid. Och det måste få ta tid.

Som ansvarig politiker för samhällsplaneringen kan jag ibland känna att jag sitter på oerhört mycket inflytande. Men om sanningen ska fram så är min, eller för den delen någon annans, inflytande rätt begränsat. Vi har den Staden vi har med all dess planeringen och byggnader. Och den planerade struktur som finns sträcker sig ibland tusen år bakåt i tiden. Då är det svårt att på bara en mandatperiod, fyra år, ändra det som tagit tusen år att bygga upp. Vi som jobbar med samhällsplaneringen är egentligen inget mer än en parentes i den eviga tillväxt som en stad genomgår.

Och detta är skönt att känna. Ibland framstår jag som en person som hux flux vill ändra hela Stadens karaktär. Riva allt det gamla och bara bygga coola arkitektritade höghus med glasfasader. Men om sanningen ska fram så vill jag bara se till att vår tid får sätta sin prägel på Stadens utformning på samma sätt som tidigare generationer fått göra. Ibland blir bevarandeivrarna lite väl ivriga och jag kan känna att där finns en avsky mot allt som inte tar sin utgång i det gamla. Men om vi alltid tittar bakåt, hur ska vi då komma framåt?

Stadens yta består av en ständig konkurrens mellan olika intressen. Det är kulturhistoria, samtid och framtid som ska samsas om samma yta. Där finns strukturer som är tusenåriga och som måste få fortsätta ha sin prägel på Staden. Men där finns också mönster som vi måste våga bryta och säga "Titta på oss. Vi finns här och nu".

Vart vill jag komma med detta inlägg. Jo, min korta poäng är egentligen den här. Alla större processer måste få ta tid. En stad är en levande organism där många olika funktioner, viljor och behov ska tillfredsställas. I slutänden är det vi som bor här som ska älska vår Stad. Och då måste vi få vara med och bestämma dess öde. Låt alla proceser som rör Linköpings framtid få ta tid. Men när vi väl kommit till beslut. Ja då, då ska det gå undan.