måndag, maj 31, 2010

Vad är en arbetsplats? Eller, jag lovar att skippa Stadshuset!

Ibland är det lätt att bli filosofisk. Eller politiker nördig om ni så vill. Igår hände det mig. Jag började fundera över att jag inte har varit i stadshuset på ganska lång tid. Rättare sagt, jag har varit i Stadshuset men bara för kortare möten och för att kolla min post. Annars har jag inte suttit ned på kontorsstolen under så värst lång tid. Det är inte så att jag har haft lite att göra. Tvätrom. Jag har haft full rulle i över tre veckor nu. Mina dagar är både dubbel- och trippelbokade. Från 9-19 är typ varje dag fulltecknad. Men de absolut flresta av dessa åtaganden är utanför Stadshuset.

Då började jag fundera över vad en arbetsplats egentligen är. Och vad har den för koppling till jobbet?

För en bilmekaniker är arbetsplatsen ganska viktig. Det är svårt att fixa bilar på andra platser än i en bilverkstad. Även om jag känner bilmekaniker som gör hembesök. För en kirurg är arbetsplatsen helt ofrånkomlig. Ingen vill nog ha en kirurg på proffessionellt hembesök. Det vill vi ha på sjukhuset. Men för många andra då? Vad innebär arbetsplatsen för en fritidsledare? Eller för en marknadskonsult? En journalist? Eller en politiker?

För mig är min arbetsplats i Stadshuset egentligen ganska värdelös. Värdelös på det sättet att det jag förväntas göra, att politiskt styra kommunen, det kan jag hantera vid särskilda möten. När jag ska ha möten så bokar jag för det mesta en möteslokal där vi kan sitta ostört (även om jag har stadshusets mysigaste kontor). Om jag ska träffa enskilda tjänstemän så finns det en mängd platser som vi kan sitta på. Fullmäktigemöten och kommunstyrelse sköter vi i särskilda lokaler. För övrigt så innebär mitt uppdrag att träffa kommunmedborgarna. Att lyssna på deras frågor och synpunkter. Vad vill de ha annorlunda gjort? Och det kan jag inte sköta från min arbetsplats.

Jag har hela tiden kontoret på fickan. Jag har en dator och en tjänstetelefon. Dessutom har jag en privat telefon (vars nummer nu tycks vara mer känt än det till min tjänstetelefon). Jag får alla skickade mail direkt till telefonen och alla samtal kopplas direkt till mig. Om jag inte svarar så är det bara att lämna ett meddelande så återkommer jag (eller varför inte prova att ringa igen). Vad jag vill säga är att allt det som det tidigare krävdes ett kontor för att sköta går nu att sköta utan ett kontor. Därför har jag valt att tillbringa så lite tid på mitt kontor som möjligt och istället göra det som förväntas av mig, nämligen träffa er.

Problemet tror jag är att för många så är politik ett jobb. Och precis som med de flesta traditionella jobb så kopplas det ihop med en arbetsplats. En fysisk sådan dit du komemr vid en bestämd tid och lämnar vid en bestämd tid. För mig känns det där så mossigt att jag nästa slår volter. Vad som är viktigt är inte hur många timmar du tillbringar på din arbetsplats, utan hur mycket du får gjort. Det är resultatet som räknas. Och jag tycker att mitt track-record är ganska bra. Bättre än de flesta andra politikers vågar jag påstå.

Så, den som vill ha en politiker i Stadshuset får nog söka sig en annan kandidat. För jag lovar att tillbringa så lite tid här som möjligt.

tisdag, maj 25, 2010

Vad innebär ett rödgrönt Linköping?

En lyx som oppositionspartierna har är ju att de knappt behöver tala om vad de vill göra. Men sen blir trycket för hårt och de börjar berätta. Och där någonstans händer det grejer. Fram tills att de börjat berätta så kan de ge sken av att med dem vid rodret så kommer hela världen att grönska och fred kommer råda. Men som vi alla vet så ser ju verkligheten inte riktigt ut sådan. Och inte heller deras politik.

Nu levererar de rödgröna på riksnivå fler och fler delar av sin politiska vision för Sverige. Och bakom alla önsketänkanden döljer sig inget annat än det gamla vanliga. Inte ett uns av förnyelse eller nytänkande. Bara det gamla vanliga som visade sig funktionsodugligt.

Nu börjar det röra sig på regional och lokalnivå oxå. Idag står att läsa i media att de rödgröna vill höja landstingsskatten med 50 öre. Bra att de erkänner vad vi alla vetat sedan länge. Alla deras svar bygger på att det tillförs mer medel. Ingenting handlar om att tänka nytt, utan bara mer resurser. Det är ju enkelt att göra så när resurserna är någon annans. Finns inget lättare än att leka duktig med andras pengar. Titta bara på Lehman-brothers. Men 50 öre känns ju inte som mycket. Eller hur?

Sen kommer vi till den lokala nivån. Här är ju inte allt lika tydligt för väljaren. Det finns inget rödgrönt alternativ på pappret, men i realiteten finns inget annat val. För Allians för Linköping går till val på förnyat förtroende. Sossarna sitter själva kvar i sandlådan och kvar finns bara två partier att leka med. Kommunister och miljöpartister. Så oavsett om det blir gemensamt rödgrönt manifest eller inte så finns bara det alternativet vid en valvinst. Och vad innebär det för Linköping? Jo, låt mig påminna om att både vänsterpartiet och miljöpartiet sedan lång tid tillbaka aviserat att de vill ha minst 1-krona i höjd kommunalskatt. Och ingen tror väl att dessa två partier kommer släppa kravet på en skattehöjning när sossarna vill hitta lekkamrater. Alltså blir det 1 krona mer i kommunalskatt. Detta trots att vi har en av de starkaste kommunala ekonomierna i landet.

För den enskilde spelar det liksom ingen roll vart skattehöjningen sker och i vilken budget den hamnar för den vanlige skattebetalaren har bara en budget att ta ifrån, sitt lönekonto. Så till den 50-öring som de rödgröna höjer i landstingsskatt ska vi lägga till 1 krona i höjd kommunalskatt. Alltså 1,50 i ökade skatter för den enskilde linköpingsbon. För en vanlig familj innebär det minst 600 kronor mer varje månad. nästan 7 500 mer varje år. Och då har vi inte ens kommit in på vad det kommer att innebära med en rödgrön vinst i riksdagsvalet. Slopade jobbskatteavdrag, höjda arbetsgivaravgifter och höjd bensinskatt. Jo, det blir inte nådigt.

Sossarnas ledande politiker i landstinget Irma Görtz förklarar det hela på ett oerhört talande sätt.
- Det är sant att det kan tyckas obarmhärtigt att föreslå någonting som drabbar dem med minst marginaler värst och det har varit en lång process för oss att landa i det här beslutet.
Obarmhärtigt är precis det ord jag sökte. Tack Irma och ni andra rödgröna för att ni är så obarmhärtiga.

måndag, maj 10, 2010

Generationsklyftan

Ungdomsarbetslösheten är en av de enskilt viktigaste frågorna att lösa. Just nu verkar det som att striden står om vem som har de rätta siffrorna. Oavsett om de är högst eller bara bland de högsta i EU så är alla överens om att siffran är för hög. Och där kan vi väl vara överens.

Det finns mycket att skriva i denna sak, men jag vill ta upp den fråga som nog de flesta av oss inte nämner. Den ökande generationsklyfta som ungdomsarbetslösheten innebär. Även om de som är över 50 och arbetar inte håller med mig så är det ganska lätt att bevisa att de fått en höjd levnadsstandard de senaste tio åren. Inkomsterna har ökat och räntorna varit rekordlåga. Deras skulder har varit hanterbara och kostnaderna för boende låga. Alltså har deras förmögenhet vuxit.

Samtidigt har situationen för de arbetslösa unga vuxna gått åt motsatt håll. Låga inkomster, om några, samtidigt med skyhöga boendekostnader. Boendet blir dyrt eftersom man påbörjar sin boendekarriär mitt i den tid då priserna tycks slå rekord på löpande band. Mer av inkomsten går till fasta kostnader och förmögenheten stagnerar.

Så, en del av befolkningen mår ekonomsikt bra medan en anan del mår sämre.

Nu har jag inte blivit socialist och vill radera dessa skillnader genom att straffa de äldre, utan jag vill göra så att jag raderar ungdomsarbetslösheten och på så sätt ger de yngre en chans att även de bygga en stabil tillvaro. Men det kräver lite tänkande utanför boxen och inte bara satsningar på fler högskoleplatser och fler praktikplatser. Utan det kräver att vi skapar fler arbetstillfällen och gör unga mer attraktiva på arbetsmarknaden.

Två punkter för det:
1. Ungdomsavtal - Gör om LAS och sänk på så sätt trösklarna för unga in på arbetsmarknaden. Hellre en fot inne än två fötter utanför.

2. Sänk skatterna för företagare och ta av dem regelbördan - Blir det lönsammare och roligare att driva företag så kommer fler att anställa. När det är svårt och dyrt med anställningar så strunatr många i det. Nu får vi tänka tvärtom.

Så, om vi vågar tänka utanför lådan så grejar vi det här. Men tyvärr så är det för många som har sitt finger fastklämt i den där lådan för att det ska vara troligt. Så vi kanske får fortsätta titta på när generationsklyftan ökar.

måndag, maj 03, 2010

Se, det regnar manna från himlen?

Idag presenterade oppositionen sin gemensamma skuggbudget. Och man får väl säga att det i sig är en prestation. Och som den presenterades då. Pengar till allt och alla. Ingen grupp verkar komma undan pengaregnet. Det bara slängs på en. Och allt är givetvis finansierat. Eller?

Det fanns en rad skattehöjningar med i förslaget. De var paketerade på ett sätt så att vi ska förledas att tro att just de skattehöjningarna inte kommer drabba oss. Men sanningen är ju den att skattehöjningar sällan slår selektivt. De skiljer inte på grannen och mig. Istället drabbar de alla. Inge undkommer att få mindre kvar i plånboken. Men det är just där som den stora skillnaden är i dagens politik. Jag tror på människan och vill inte att någon ska betala mer i skatt än vad som behövs. De rödgröna tror mer på sina modeller och tar hellre mer av våra skattepengar. För det finns ju alltid projekt att skapa som gör av med de skattemedel som inte går åt till välfärden.

Nu återstår att se hur många som sätter sin tilltro till deras budgetalternativ.