onsdag, december 16, 2009

Vem älskar biblioteken mest?

Den senaste tiden har det förts en debatt kring biblioteksverksamheten i Linköping. En stundtals väldigt infekterad debatt där många tycker och tänker. Varför skulle då inte jag få göra det samma och vädra vad jag tycker och tänker?

Jag älskar bibliotek. Varje gång jag träder in genom dörrarna till ett bibliotek så kommer minnen från barndomen rusandes över mig. Det är en känsla av upprymdhet, nyfikenhet och trygghet. Biblioteket var en plats där jag som barn alltid kände mig välkommen, och det gör jag fortfarande. Hela konceptet med bibliotek är faktiskt ganska beundrandsvärt. En mötesplats där generationer möts och kan ta del av hela mänskilghetens samlade vetande, tyckande och känslomässiga yttrande. Och dessa känslor jag har är på intet sätt unika för mig. Jag är säker på att de flesta delar dem med mig.

Sen, utan någon förvarning, slår verklighten sin hårda knytnäve rakt i vårt ansikte. Pang, med ett slag så var den värsta finanskris vi upplevt över oss. Ritsch ratsch så revs alla kommunens ekonomiska prognoser upp. De år med ekonomisk utveckling vi sett föll till föga för den ekonomiska stagnation som drabbade världen. De resurser vi hade budgeterat för fanns helt plötsligt inte. En helt ny verklighet att ta ställning till.

Som politiker är det den värsta perioden man kan vara med om och som få kommer få vara med om. Reflexmässigt så säger man, rädda välfärden. Ta pengar från sådant som inte ingår i vår kärnverksamhet. Enkelt gjort. Om det inte vore för att mycket är uppbundet i avtal skriva utan vetskap om att golvet under oss skulle försvinna. Enkelt också om det inte vore så att det vi sysslar med till 98% är kärnverksamhet och det sällan läggs pengar på "lyx".

Kvar finns två alternativ. Chockhöj skatten eller se över verksamheten. Höja skatten i tider då människor ändå behöver strama åt är ett säkert recept på misslyckande. Det vapnet ska bara användas när inget annat återstår att göra. Tvärtom ska hushållen och privatpersonerna stimuleras med mer pengar i fickan. Då återstår bara att se över verksamheten.

Vi är en gigantisk apparat som omsätter närmare 7 miljarder. Av dessa pengar går ngt mindre än hälften till skola och utbildning. En stor portion går till omsorg och sociala myndigheter. Kvar finns det som slarvigt kallas för den hårda sektorn och kultur- och fritidssidan. Om vi börjar med den hårda sidan. Stora delar av pengarna som kollektivtrafiknämnden har går till att bedriva just kollektivtrafik. Men där finns också skolskjuts och färdtjänst. Kollar vi på teknik- och samhällsbyggnadssidan då. Den omsätter runt 250 miljoner varje år i driftsbudget. Det ska ställas i relation till det besparingskrav vi hade på 300 miljoner kronor. Så den nämnd som alla tycks tro har obegränsade resurser omsätter mindre än vad som skulle kunna täcka den nödvändiga besparingen. Och vad skulle ske om vi la ned hela nämnden för att täcka underskottet? Inga mer vägar, varken för bilar, cyklar eller gångare. Ingen mer skötsel av våra bostadsområden, grönområden, naturreservat eller parker. Ingen mer städning. Ingen mer satsning på att minska klimat- och miljöeffekterna. Slut på naturvården och eklandskapet. Ja, ni förstår. Listan kan göras lång. Och detta är vad vi sysslar med. Det är inget lyx. Men självklart finns där byggnation av nya parker också som tycks vara det som alla störs sig på.

Nämnden har en investeringsbudget som egentligen är pengar som vi inte har, men betalar av för att vi tror att det ökar värdet på staden och ökar skatteintäkterna. Det är inga pengar vi kan plocka bort och vips så har vi mer att lägga på skolan eftersom det är pengar för engångsinsatser, medan skolan behöver långsiktiga pengar. Men ponera att vi slutade lägga pengar på stadens upprustning. Vad hade hänt? Genom att satsa på en upprustning av staden så har vi satsat i runda slängar 60 miljoner på fyra-fem år. Genom detta har vi lockat fastighetsägarna att satsa i runda slängar 500 miljoner kronor. De har ökat sina investeringar samtidigt som de har genererat fler jobb och ökade skatteintäkter till staden. Mer skatteintäkter ger mer pengar till välfärden. Enkelt kan tyckas, men det är alltid lättare att blunda för det självklara och bara skrika efter mer pengar utan att veta vart de skall tas ifrån.

Nu då, till kultursidan och biblioteken. Hur ska vi hantera den verklighet som vi står inför? Minskade pengar kräver ändrade budgetramar. Hur hanterar vi detta? Ett sätt är ju faktiskt att ta ansvar. precis som de flesta av oss gör för sin privatekonomi. Ibland vill vi göra ngt, men inser att pengarna inte räcker till. Då förblir det en dröm som vi en dag när ekonomin tillåter faktiskt kan genomföra. men under tiden vänder och vrider man på varenda krona för att hitta ett litet extra utrymme. Och så gör vi politiker varje dag. Varje skattekrona vänds och vrids på flera gånger för att se vad vi kan få ut för extra ur den. Den som inte tror att vi gör det är välkommen att ställa upp i nästa val och se om de kan göra bättre. Eller så gör vi på ett annat sätt. Vi skulle ju kunna blunda för det och bara köra på. Det tar ju knappast stopp förrän man slår i botten.

Säg mig då vem som älskar biblioteket mest? Är det den som vill köra tills botten slår emot oss? Eller är det den som faktiskt vill se ett bibliotek idag, imorgon och också om många år?

Inga kommentarer: