tisdag, december 22, 2009

Bondeförbundets "bruna " förflutna

"Sent omsider har Centerpartiet tagit sig an sitt mest komprometterande historiska arv, de rasistiska inslagen i Bondeförbundets 1930-tals politik." Så skriver Sven-Olof Lööf på ledarsidan till Östersundsposten. Det handlar om boken "Skuggor av ett förflutet" skriven av Anders Björnsson. Den behandlar 30-talet och de strömmningar som då rådde. Hur de präglade Bondeförbundet och ledde till att det i partiprogrammet skrevs in vad som ska betraktas som öppet rasistiska texter.

Centerpartiet har aldrig hymlat om detta förflutna. Vi har heller aldrig varit stolta över det. Men vad som skett är kanske att vi har skämts så mycket över det som då skedde, med all rätta dessutom, att vi inte heller har vågat vara stolta över vad Bondeförbundet åstadkom under 30-talet. Men nu ger vi oss i kast med den delen av vår histora som ska betraktas som solkig. Detta är dock inte att betrakta som en vitbok där vi anser att detta nu är utagerat. Nu börjar debatten. Eller som Lööf skriver, Tillkomsten av Anders Björnssons bok är ett utmärkt initiativ som tagits i rättan tid inför partiets 100-årsjubileum nästa år. Men den måste följas upp av en debatt som gör slut på den negativa mytbildningen som dröjt sig kvar om partiets förflutna. Hundraåringen ska fira rak i ryggen.

Spännande modern svensk historia som kan rekommenderas till alla som vill ha något att fylla julvilan med.

Linköping är en av Sveriges grönaste städer

Som ansvarig för samhällsplaneringen så får jag ofta höra att vi vid varje ny byggplan håller på att bygga bort allt det gröna. Argumentet är oftast att det snart inte finns några gröna ytor kvar för Linköpingsborna. Låt oss se hur det egentligen står till med just det (aningen konstigt att skriva om hur grönt Linköping är just nu när det är som vitast).

SCB publicerar en jämförelse över svenska städer för att se hur det ser ut med grönytor. Där framgår att Linköping är en av de grönaste städerna. Varje kommuninvånare har i genomsnitt 307 m2 grönyta. Jämför med Norrköping där varje kommunmedborgare har 254 m2 grönyta. Eller med Malmö där varje invånare har 154m2 grönyta.

I Linköping har vi 579 grönområden inom tätorten som är 1 hektar eller större, varav 129 är 10 hektar eller större. Malmö, som är en större stad, har bara 499 grönområden inom tätorten.

En av de mest intressanta siffrorna visar hur nära invånarna har till grönområden. I Linköping har 15% av invånarna 4 eller fler grönområden inom 300 meter från bostaden. 77% har 1-3 grönområden inm 300 meter från bostaden och endast 8% har längre än 300 meter till något grönområde. Den sista siffran är bland de lägsta bland de jämförda kommunerna. Södertälje, Tumba och Skövde är bäst. Där är det endast 4% som saknar grönområde inom 300 meter från bostaden. Norrköping, där saknar 18% grönområde inom 300 meter från bostaden.

Så var det med att kommunen bygger bort grönområden. Vi gör tvärtom. Vi värnar den gröna staden. Trixet är dock att upprätthålla en fortsatt moderna byggnation med närhet till grönområden. Uppenbarligen lyckas vi bra med det i Linköping.

onsdag, december 16, 2009

livspusslet

att bli tvillingpappa är det absolut största och bästa som hänt mig. jag stormtrivs med det. och det har gett mig helt nya perspektiv. bara det här att få vardagen att gå ihop. det var inget större bekymmer förut. men om jag ger ett exempel från dagen. iväg till jobbet innan barnen vaknat. tre möten och en snabblunch för att hinna ta över barnen från sara som hade möte. skullle mata dem, posta julkorten och hinna hem för att göra mig iordning för möte på länsstyrelsen. sprang till bussen ocg trodde jag steg på 1:an, men det var visst 11:an. var tvungen att kliva av och springa tillbaka för att hinna med rätt buss. sara fick lämna sitt möte lite tidigare för att jag skulle hinna till mitt. men det gjorde jag ju inte. å föresten, hittade inga julfrimärken så hann bara posta hälften av julkorten. sara blev tvungen att klä på barnen igen och ge sig iväg till affären för att köpa blöjor å posta korten.

själv kommer jag hem när barnen somnat.

ibland saknzs några bitar i livspusslet. det går bara inte ihop. å mitt i detta föreslår sossarna att RUTavdraget ska avskaffas. inte för att jag har det, men jag förstår dem som har.

Vem älskar biblioteken mest?

Den senaste tiden har det förts en debatt kring biblioteksverksamheten i Linköping. En stundtals väldigt infekterad debatt där många tycker och tänker. Varför skulle då inte jag få göra det samma och vädra vad jag tycker och tänker?

Jag älskar bibliotek. Varje gång jag träder in genom dörrarna till ett bibliotek så kommer minnen från barndomen rusandes över mig. Det är en känsla av upprymdhet, nyfikenhet och trygghet. Biblioteket var en plats där jag som barn alltid kände mig välkommen, och det gör jag fortfarande. Hela konceptet med bibliotek är faktiskt ganska beundrandsvärt. En mötesplats där generationer möts och kan ta del av hela mänskilghetens samlade vetande, tyckande och känslomässiga yttrande. Och dessa känslor jag har är på intet sätt unika för mig. Jag är säker på att de flesta delar dem med mig.

Sen, utan någon förvarning, slår verklighten sin hårda knytnäve rakt i vårt ansikte. Pang, med ett slag så var den värsta finanskris vi upplevt över oss. Ritsch ratsch så revs alla kommunens ekonomiska prognoser upp. De år med ekonomisk utveckling vi sett föll till föga för den ekonomiska stagnation som drabbade världen. De resurser vi hade budgeterat för fanns helt plötsligt inte. En helt ny verklighet att ta ställning till.

Som politiker är det den värsta perioden man kan vara med om och som få kommer få vara med om. Reflexmässigt så säger man, rädda välfärden. Ta pengar från sådant som inte ingår i vår kärnverksamhet. Enkelt gjort. Om det inte vore för att mycket är uppbundet i avtal skriva utan vetskap om att golvet under oss skulle försvinna. Enkelt också om det inte vore så att det vi sysslar med till 98% är kärnverksamhet och det sällan läggs pengar på "lyx".

Kvar finns två alternativ. Chockhöj skatten eller se över verksamheten. Höja skatten i tider då människor ändå behöver strama åt är ett säkert recept på misslyckande. Det vapnet ska bara användas när inget annat återstår att göra. Tvärtom ska hushållen och privatpersonerna stimuleras med mer pengar i fickan. Då återstår bara att se över verksamheten.

Vi är en gigantisk apparat som omsätter närmare 7 miljarder. Av dessa pengar går ngt mindre än hälften till skola och utbildning. En stor portion går till omsorg och sociala myndigheter. Kvar finns det som slarvigt kallas för den hårda sektorn och kultur- och fritidssidan. Om vi börjar med den hårda sidan. Stora delar av pengarna som kollektivtrafiknämnden har går till att bedriva just kollektivtrafik. Men där finns också skolskjuts och färdtjänst. Kollar vi på teknik- och samhällsbyggnadssidan då. Den omsätter runt 250 miljoner varje år i driftsbudget. Det ska ställas i relation till det besparingskrav vi hade på 300 miljoner kronor. Så den nämnd som alla tycks tro har obegränsade resurser omsätter mindre än vad som skulle kunna täcka den nödvändiga besparingen. Och vad skulle ske om vi la ned hela nämnden för att täcka underskottet? Inga mer vägar, varken för bilar, cyklar eller gångare. Ingen mer skötsel av våra bostadsområden, grönområden, naturreservat eller parker. Ingen mer städning. Ingen mer satsning på att minska klimat- och miljöeffekterna. Slut på naturvården och eklandskapet. Ja, ni förstår. Listan kan göras lång. Och detta är vad vi sysslar med. Det är inget lyx. Men självklart finns där byggnation av nya parker också som tycks vara det som alla störs sig på.

Nämnden har en investeringsbudget som egentligen är pengar som vi inte har, men betalar av för att vi tror att det ökar värdet på staden och ökar skatteintäkterna. Det är inga pengar vi kan plocka bort och vips så har vi mer att lägga på skolan eftersom det är pengar för engångsinsatser, medan skolan behöver långsiktiga pengar. Men ponera att vi slutade lägga pengar på stadens upprustning. Vad hade hänt? Genom att satsa på en upprustning av staden så har vi satsat i runda slängar 60 miljoner på fyra-fem år. Genom detta har vi lockat fastighetsägarna att satsa i runda slängar 500 miljoner kronor. De har ökat sina investeringar samtidigt som de har genererat fler jobb och ökade skatteintäkter till staden. Mer skatteintäkter ger mer pengar till välfärden. Enkelt kan tyckas, men det är alltid lättare att blunda för det självklara och bara skrika efter mer pengar utan att veta vart de skall tas ifrån.

Nu då, till kultursidan och biblioteken. Hur ska vi hantera den verklighet som vi står inför? Minskade pengar kräver ändrade budgetramar. Hur hanterar vi detta? Ett sätt är ju faktiskt att ta ansvar. precis som de flesta av oss gör för sin privatekonomi. Ibland vill vi göra ngt, men inser att pengarna inte räcker till. Då förblir det en dröm som vi en dag när ekonomin tillåter faktiskt kan genomföra. men under tiden vänder och vrider man på varenda krona för att hitta ett litet extra utrymme. Och så gör vi politiker varje dag. Varje skattekrona vänds och vrids på flera gånger för att se vad vi kan få ut för extra ur den. Den som inte tror att vi gör det är välkommen att ställa upp i nästa val och se om de kan göra bättre. Eller så gör vi på ett annat sätt. Vi skulle ju kunna blunda för det och bara köra på. Det tar ju knappast stopp förrän man slår i botten.

Säg mig då vem som älskar biblioteket mest? Är det den som vill köra tills botten slår emot oss? Eller är det den som faktiskt vill se ett bibliotek idag, imorgon och också om många år?

måndag, december 14, 2009

Daga att spräcka myten om att höga skatter=bra välfärd

Vi svenskar är bortskämda med att ha en god samhällsservice. Bra skola, låga sjukhusavgifter, avgiftsfri utbildning och generösa välfärdssystem. Jag gillar det. Jag gillar den modellen som vi har med en god generell välfärd. Men samtidigt så kan jag inte undgå den olustiga känslan av att vår positiva känsla för den "svenska modellen" faktiskt medför att vi försvarar höga skatter in absurdum. Svensken har köpt argumentet att en hög nivå på välfärden är beroende av extremt höga skatter. Om det nu vore så varför har vi inte redan idag den absolut bästa skolan i världen eller den i särklass bästa omsorgen som går att få? Vi betalar ju faktiskt världens högsta skatter. Men får vi den utväxlingen som vi då tror?

Nu höjs röster för höjda skatter. Dessa höjda skatter ska betala för att få en hög kvalitet på vår välfärd. Om jag visste att den höjda skatten med automatik innebar högre välfärd skulle jag få svårare att argumentera vidare. Men jag VET att högre skatter inte med automatik ger högre välfärd. Speciellt inte i dessa ekonomiskt ansträngda tider.

Nej, argumentet med höjda skatter är som att en specerihandlare skulle höja priserna för att få fler kunder samtidigt som dessa tappar ekonomisk bärkraft. Den specerihandlaren blir inte särskilt långvarig.

Istället gäller det att garantera att kostnaderna som det offentliga dras med minskar samtidigt som kvaliteten ökar. Och till den som säger att det är svårt så säger jag, självklart. Men till den som säger att det är omöjligt så säger jag, aldrig. Det kan inte vara så att administration får kosta mer än det smakar. Det får inte bli så att organisationer byggs upp som inte klarar av att leverera mer än vad de kostar. Det får inte bli så att vi blint köper argumentet att höjd kvalitet är beroende av höga skatter.

söndag, december 13, 2009

Nässugen

Tänk att det fanns sådana fantastiska uppfinningar i världen att jag inte kände till dem förrän helt nyligen. Nässugen! Måste vara ett underverk och helt klart värt ett nobelpris. Men nyttan och vetskapen uppstod först när mina egna barn blev förkylda. Att höra hur de små snörvlade utan att kunna förmå dem att fräsa ut gegget i näsan var rätt frustrerande. Sökte desperat efter hjälp och fram kom en makapär med slang och filter å allt. Näsfrida. En nässug av mer primitiv modell. Tanken är att denna ska föras in i barnets näsa och sen suger föräldern ut allt gojs som finns där. Urk? All kärlek i världen kan inte hindra mig från att tycka att detta är aningens äckligt. Så sökandet gick vidare och till slut hittar jag vad jag sökte. En nässug som fungerade utan att jag behövde använda mina läppar som snorpuffar. Den är väldigt enkel men ack så effektiv. Du använder bara baksuget från en plastboll och tjoff så flyger allt snor i näsan ut. Jag erkänner, det är inte helt mysigt. Men den funkar superbra och barnen mår mycket bättre efteråt.
Så ett litet tips till alla som inte skaffat sig en nässug. Gör det! Se det som årets julklapp alla far- och morföräldrar.

torsdag, december 10, 2009

Min turné bland landsbygdsföretagen fortsätter

Under mitt första år som kommunalråd så har jag tagit på mig att göra en turné bland kommunens företagare. Mest för att lyssna och lära. Kanske också för att få nya idéer som inte alltid kommer fram i de starka lobbygruppernas agenda. En hel del av de företag jag besöker har sin lokalisering på vad som kallas landsbygden, d v s utanför stan. Helt otroligt vilka livskraftiga företag vi har på landsbygden i Linköping. Och då talar jag inte bara om traditionella företag kopplade till den agrara näringen.

Idag var jag t ex och besökte Ventkontroll utanför Linköping. Ett fantastiskt företag med drygt 60 anställda och en skyhög omsättning. Goda framtidsutsikter och ett härligt driv. Skönt att träffa denna sorts entreprenörer. De ger också en helt annorlunda bild av landsbygden än vad många har. De är i högsta grad medansvariga för kommunens tillväxt och utan dessa skulle vi inte ha den fantastiska stad vi har.

Men de kan också ge en motvikt till de som bor på landsbygden och ibland tar på sig en självutnämnd roll som uttolkare av landsbygdens behov. De bevisar att det inte bara är problem, utan att där finns oerhörda möjligheter. Därför är den kanske viktigaste landsbygdsfrågan just den om företagandet och entreprenörskapet.

Grötfrukost med Stadsmissionen

Imorse var det grötfukost hos Stadsmissionen. Fantastisk verksamhet de bedriver. Och samtidigt oerhört värdefull. Man får sig en ordentlig tankeställare efter bara ett kort besök hos dem. Den verklighet de ser varje dag är så långt från den skyddade värld som de flesta av oss andra lever i. Alla de saker som vi ser som problem blir till lyxfrågor i jämförelse med vad deras besökare lever med. Samtidigt så inser man själv varför det var man började med politik. Det var i tron om att göra världen bättre.

En annan sak jag noterade var att den största delen av deras finansiering kommer från verksamhet som kommunen upphandlar. Allt från stödboende för utsatta kvinnor till SFI. I vänsterfolkets värld så måste det som Stadsmissionen bedriver vara dåligt. Eller? För det är ju icke-kommunal verksamhet som bedrivs efter upphandling. Och det motsätter sig vänsteroppositionen. Men jag tror inte de har något emot den verksamhet som Stadsmissionen bedriver. Problemet är bara att de vet inte heller vad deras egna krav innebär. Tänk bara vad det skulle innebära om mp fick sin vilja igenom, att avsluta all kommunal upphandling av städning. Ingen mer Samhall där inte.

lördag, december 05, 2009

Bodströms fuck-you pengar.

Jag har tidigare skrivit om begreppet fuck-you money. Nu visar det sig att Thomas Bodström skaffat sig egna fuck-you pengar. Han är den riksdagsledamot som tjänar mest, en bit över 2 miljoner kronor. Det är riksdagsarvodet, advokatarvoden och intäkter från böckerna han skrivit. Å det är inget fel i det. Jag tycker att folk ska få tjäna pengar. Känner Bodström och hans väljare att han klarar sitt åtagande i riksdagen samtidigt som han håvar in massa sidoinkomster så är det inget som stör mig.

På frågan vad han ska göra med sina pengar (En absurd fråga i sig. Vad har vi med det att göra) svarar han med att referera till den planerade familjeresan till USA,
Det kommer kosta massor att vara borta, en miljon kanske. Vi behöver boende
där och jag vet inte om jag vill hyra ut vårt hus.

Det är fuck-you pengar.

fredag, december 04, 2009

En summering av veckan

Har varit lite mkt den senaste tiden så bloggen har fått stå tillbaka. Ledsen för det. Men här kommer en snabb resumé av det jag fastnat för i veckan.

1. Lite skryt. Linköping är en trafiksäker stad. Vi har ett trafiksäkerhetsprogram som är bland de bästa i världen. Nu har vi fått detta bekräftat. Var i Bryssel och mottog priset för excellence i road safety som utfärdas av eu-kommissionen. Ja, nu vet vi att vi är bäst i Europa på trafiksäkerhet. Kul!

2. Läckage. Läste ifatt mig på gamla nyheter. Bland correns nyheter hittar jag en som tar upp en eventuell omorganisation av de kommunala bolagen. I fokus står LKF (Linköping kommunala fastigheter). Dramaturgin i artikeln är ganska fascinerande och det hela presenteras som att kommunen skulle gått bakom LKFs rygg. Ett klargörande bara. LKF ägs till 100% av kommunen och drivs idag som en del av moderbolaget Stadshus AB. Ägarens ansvar ligger väl sen mot sina aktieägare, i detta fall Linköpingsborna. Vårt uppdrag blir väl då att värna deras intressen och att göra det som är bäst för koncernen. I detta ingår väl att fundera över eventuella omorganisationer och effektiviseringar. Eller är uppdraget att värna existerande strukturer?

3. Kulturfascism. Med risk för att säkerligen framstå som en kulturmarodör så tar jag härmed den risken och utser Författarförbundets ordförande Mats Söderlund till veckans lågvattenmärke.. Läs bara det här debattinlägget så förstår ni varför. Mannen vill på allvar sätta all form av konkurrens ur spel och sätta sig själv i en position att avgöra vad som ska produceras. Det var ett tag sedan Sovjet kolappsade Mats. Dags att vakna ur din socialistiska drömbubbla.