lördag, augusti 29, 2009

Alliansen, förvaltare eller förnyare?

Efter valet 2006 var det många som trodde att det räckte med att bryta socialdemokraternas långa maktinnehav. Vi lutade oss tillbaka och kände att målet nu var uppfyllt. Men maktskiftet 2006 räcker inte, uppdraget är långt ifrån slutfört.
Ovanstående ord är kanske de viktigaste som uttalats om svensk politik på väldigt väldigt länge. Jag minns själv hur taggad jag var, och hela borgerligheten, inför valet 2006. Känslan var enorm, men den sträckte sig kanske bara till valdagen. Och när sen den stora urladdningen kom och Sverige fick att maktskifte så hände något. Ett intensivt arbete satte igång och vallöftena började levereras på löpande band. När halva mandatperioden gått så var nästan alla vallöften redan uppfyllda. Men med valvinsten så hände också något annat. Förnyelsearbetet fick pyspunka.

Jag är säker på att Alliansen vann valet därför att vi visade att ett annat Sverige än sossarnas enparti-stat var möjligt. Innan Obama ens börjat tänka på begreppet Change, så hade Alliansen redan använt konceptet. Vi vann valet därför att vi sa Yes, we can! Men förnyelsen kom av sig och förvaltandet övertog. Och intresset för förnyelse verkar idag helt ointressant hos vissa av Alliansens företrädare.

Men om vi inte talar om hur vi ser morgondagen hur ska då väljarna kunna skilja på Alliansen och oppositionen? Ja, vi kan ju hävda att vi levererar. Men ingen ska ju tro att en röd-grön regering inte skulle leverera. Måhända så leverera vi olika saker, men det blir ändå leverans. Nej, politik vinns inte enbart på leveranssäkerhet. Det vinns också med visioner och framtidsmodeller. Och där måste vi våga mer. Vi måste våga visa att Sverige är genompräglat av socialdemokraternas kollektivistiska synsätt som inte ser nyttan i att låta den enskilde kliva fram, utan kollektivets bästa är det som går främst. Vi måste våga visa att i socialdemokraternas Sverige så är det inte individens främst som är modellen, utan systemen sätt i främsta rum. Därför är Maud Olofssons debattartikel i dagens SvD så oerhört viktig.

Inga kommentarer: