torsdag, maj 21, 2009

Sitter den nationella stoltheten i stålet?

Nu börjar det röra sig kring Saab. Nya ägare diskutteras och det verkar finnas ett ljus i tunneln. Kul för Saab och alla de som jobbar där. Men jag börjar höra en annan sida av det hela som jag inte funderat på. - Ska Saab verkligen köpas av kineser? Har nu hört det från flera personer och jag börjar tro att det inte bara är en engångsföreteelse, utan att det ute i stugorna viskas om att det vore väl bäst om svenskar kunde köpa Saab. Redan när diskussionens vågor gick höga i vintras och oppositionen trummade på om statligt ägande så fick jag sådana vibbar. Det talades om Saab och Volvo som nationalklenoder och ett statligt ägande fördes fram med känslan av ett återupprättande av den nationella stoltheten. Kanske övertolkar jag allt, men det här är min blogg och här ger jag uttryck för mina tankar.

Jag minns också att jag läste (hittar inte artikeln nu) om ett svenskt konsortium, med Investor i spetsen, som skulle kunna köpa tillbaka Saab till Sverige. Rubriken var just sådan. Köpa tillbaka Saab till Sverige!

Jag har tidigare skrivit om en händelse som påminner om detta, men gick mycket längre. Det var när Arcelor, en stålproducent som delvis ägdes av franska staten, köptes av Mittal Steel. Mittal Steel ägs av en indisk stålmagnat vid namn Lakshmi Mittal. De franska politikerna höll på att skrika halsen av sig i sina försök att stoppa denna affär. Främsta argumentet var att denna franska stolthet inte kundes säljas till en indier. En indier!

Jag blir lite orolig när jag nu hör talas om det oönskade med fortsatt utländskt ägande av Saab. Är vår nationella stolthet så starkt förknippad med materiella saker såsom en bil eller det svenska stålet? För mig är det andra saker som gör mig stolt. Det är personer. Celsius, Polhem, Nobel, Linné, Bremer o s v. Personer som satt sina avtryck i historien genom sina gärningar och med det även satt Sverige på kartan. Jag struntar i om det är svenskar, italienare, kineser eller japaner som äger Saab. Det viktiga är att den industritradition som vi har fortsätter där innovationer är i fokus, inte massproduktion.

3 kommentarer:

Ola Berg sa...

Helt riktigt. Det där med nationella gränser är så... 1900-tal? 1800?

Naturligtvis räcker det inte med att SAABs ägare måste vara svenska! Naturligtvis måste de vara stationerade i Trollhättan också!

I rätt stadsdel, dessutom!

Eller... räcker det om de är stationerade i Västra Götaland?

Eller räcker det om de nya ägarna bor i Europa? Eller på jordklotet?

TOBBE GUSTAVSSON sa...

Var Saab Automobiles ägare sitter är förstås av mindre betydelse, däremot saknar det inte betydelse om det är Geely eller någon av de övriga snabbväxande kinesiska fordonstillverkarna eller till exempel Fiat som köper Opel. Jag tror faktiskt på Fiat som ägare. En sån lösning betyder att saab/opel möter framtiden med flera produktionsfärdiga modeller och framförallt med flera av bilvärdlens mest moderna och flexibla fabriker, däribland den i Trollhättan. Den fabriken står som väl i konkurrens med de bilfabriker som Japan och Kina har dragit i gång i Nordamerika och spöar de amerikanska med stormsteg. Teknik- och produktionssamarbetet Saab/Fiat med Saab 9000 ger mersmak. Svenskt delägande i ett nytt bolag är dock inte att förakta.

Muharrem sa...

Självklart spelar det roll VEM som äger Saab. Men nationaliteten är helt ointressant. FIAT är nog mitt förstahandsval just nu oxå. Inte bara för att de är stora, utan för att de främst är långsiktiga och skulle må bra av att få in Saab i sitt koncept. Givetvis skulle Saab må utomordentligt bra om det blev FIAT.

Men återigen, jag har ingen förståelse för att ett svenskt ägande skulle tillföra något överhuvudtaget. En blick i backspegeln visar att Saabs svenska ägande enbart inneburit att en produkt som marknaden inte välkomnat (därav nästan samtliga år med förlust) subventionerats och hållts vid liv genom konstgjord andning. Teknologin är det ingen som tvekar på. Den är av världsklass. Men det är allt det andra som inte håller.