fredag, augusti 29, 2008

Ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån

Idag var det första spadtaget för Manhattan-projektet ;). För vår del är detta de höga husen på Södra Ekkällan. Fantastiska hus med utsikt långt över stan och ända till Roxen. Vi fick ta "hiss" upp till takterassen, egentligen var det en kran med korg som lyfte upp oss till den höjd där taktreassen ska vara. Där funderade jag på det där med livsmiljöer. Snart är det människor som ska ha detta som sin dagliga utsikt. De ska tillbringa goda och mindre goda dagar där. Kanske ser de barn eller barnbarn växa upp? Kanske tillbringar de sina bästa dagar i just denna bostad?

Linköping har ändrast mycket sedan jag flyttade hit 1998. Vi har gått från att vara en stor småstad till att bli en mindre storstad. Kanske finns det de som tröttnar på stora storstäder och flyttar hit istället? Kanske de som flyttat härifrån vill komma hem igen?

Kanske kan vi säga att man blir klokare med åren.

Lars, allt är förlåtet. Dags för dig att komma åter.

Om du kommer hit igen
har vi en plats där du kan vila
ett rum där du kan känna att du är någonstans ifrån
ett fönster ni kan sitta vid och blicka ut mot ån.
(Text: L. Winnerbäck. En tätort på en slätt)

3 kommentarer:

hans sa...

Hehe... vad gulligt. Jag vill också komma hem till en mindre storstad ;)

Muharrem sa...

hans,

är det ironi jag märker i din text?

Vore lite väl magstarkt av mig att kalla oss för en storstad i paritet med London, Berlin eller Paris. Men väl en liten småstad :)

hans sa...

Nej, absolut inte, det fanns faktiskt ingen som helst ironi i min mening alls.