söndag, augusti 31, 2008

Rätten att bli förälder vs. barns rätt till bra föräldrar

Nu när livet tagit en ny vändning så snurrar tankarna ganska friskt. Något jag funderat mycket på är hur givet de flesta tar föräldraskapet för. Men för många som skulle bli suveräna föräldrar så är rätten att bli föräldrar inte självskriven.

När Sara och jag fick reda på att vi skulle ha barn var det ingen som ifrågasatte oss. Ingen som granskade vår bakgrund eller vårt fysiska tillstånd. Ingen som ställde sig frågan om vi överhuvudtaget kommer bli bra föräldrar. Ställ detta i relation med ett par som av någon anledning inte kan få egna barn. Vägen till att få adoptera kan då te sig nästintill omänsklig, kantad av allehanda granskningar. Har ni jobb? Bor ni ihop? Hur är ert fysiska tillstånd, ert psykiska och ert ekonomiska? Myndigheterna kryper under ert skinn på ett sätt som inte lämnar mycket över till fantasin. Det kan gå så långt att de sociala myndigheterna ifrågasätter om er fysik inte är ett bevis på en osund livsstill och därför gör er opassande som föräldrar. D v s, ni är för feta och kommer göda barnet om ni får adoptera (samtidigt som fetma ökar lavinartat bland "vanliga" familjer). Det kan t om vara så att de underkänner en adoption för att ni anses för gamla. Allt detta ska ske efter att ni själva först accepterat det faktum att ni inte kan få egna barn. Det är nog ett av de störtsa trauman en människa kan gå igenom. Jag kan inte ens föreställa mig den känslan.

Tänk dig då att gå igenom denna bedömning som homosexuell.

Tänk vilken bedömning som kommer göras om två män vill adoptera? Hela deras historia ska då gås igenom av myndigheterna och deras liv fläkas upp, vändas ut och in och göras föremål för en "bedömning". Vad ni än säger, hur bra föräldrar ni än anser er kunna bli, så är det bedömningen som avgör om ni ska få bli föräldrar eller inte. Om ni sedan mot all förmodan anses lämpliga för adoption så är möjligheten att få adoptera ganska liten. Få länder vill adoptera till homosexuella par.

Men om du kan få barn på naturligt sätt så är det fritt fram. Har du tidigare blivit dömd för barnmisshandel? Inga problem. Skaffa gärna fler barn. Har du suttit i fängelse för incest? No worries, du blir säkert en bra far. Oavsett om hela världen ser att ett barn med största sannolikhet kommer fara illa så är det ingen som kan hindra föräldrarna från att skaffa ett till. Det ska givetvis inte finnas någon som ska kunna hindra någon från att skaffa egna barn. Men ställ det i relation till hur svårt vi gör det för alla de potentiella superföräldrar som vill, men inte kan, få barn.

Visst, det är inte en rättighet att bli förälder. Men vi kan se hur familjer där barnen redan idag far illa skaffar fler, medan par som skulle bli de bästa av föräldrar inte ens får chansen. Samtidigt far fler barn än någonsin illa i världen.

fredag, augusti 29, 2008

Ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån

Idag var det första spadtaget för Manhattan-projektet ;). För vår del är detta de höga husen på Södra Ekkällan. Fantastiska hus med utsikt långt över stan och ända till Roxen. Vi fick ta "hiss" upp till takterassen, egentligen var det en kran med korg som lyfte upp oss till den höjd där taktreassen ska vara. Där funderade jag på det där med livsmiljöer. Snart är det människor som ska ha detta som sin dagliga utsikt. De ska tillbringa goda och mindre goda dagar där. Kanske ser de barn eller barnbarn växa upp? Kanske tillbringar de sina bästa dagar i just denna bostad?

Linköping har ändrast mycket sedan jag flyttade hit 1998. Vi har gått från att vara en stor småstad till att bli en mindre storstad. Kanske finns det de som tröttnar på stora storstäder och flyttar hit istället? Kanske de som flyttat härifrån vill komma hem igen?

Kanske kan vi säga att man blir klokare med åren.

Lars, allt är förlåtet. Dags för dig att komma åter.

Om du kommer hit igen
har vi en plats där du kan vila
ett rum där du kan känna att du är någonstans ifrån
ett fönster ni kan sitta vid och blicka ut mot ån.
(Text: L. Winnerbäck. En tätort på en slätt)

torsdag, augusti 28, 2008

När politiken blir ett jobb förlorar demokratin

Varför väljer man att bli politiker? Det är sällan för pengarna, även om det säkert finns de som ser ett extra arvode som lockande. Nej de flesta blir inte politiker självmant, utan de har ett engagemang som lockar dem till att tycka massor av saker. Detta kan sen övergå till ett engagemang i ett politiskt parti vilket sedan leder till en förtroendepost som politiker. Denna fötroendepost växer och man får mer att säga till om. Det är här som det kan börja gå fel. Förtroendeuppdraget börjar betraktas som ens jobb och inte som ens engagemang. Det är den största faran.

För när det ses som ens jobb då blir posten också starkt förknippad med ens egen person. "Jag är denna post". Tiden går och tanken på en själv som oumbärlig växer. Under tiden har man också gått från att vara förnyare till att bli förvaltare. Det man har att ta ställning till är ju det som man själv var med och förnyade en gång i tiden. Det behöver väl inte ändras, utan bara förvaltas. Samtidigt har vanan vid ett relativt högt arvode och känslan av att ständigt vara efterfrågad, både av media och privatpersoner, satt sina spår. Det blir ett beroende. Hela ens person förknippas med ens uppdrag.

När detta sker står demokratin som förlorare. Förnyelsen avtar, visionerna lyser med sin frånvaro och engagemanget tryter. Den livsnödvändiga återväxten dör ut, precis som de politiska partierna riskerar att göra om inget görs åt detta.

Anledningen till att jag skriver detta är för att i Eskilstuna har detta blivit en offentlig debatt (här, här och här) efter att Åsa Kratz, arbetarekommunens ordförande, krävt att de tre tyngsta politikerna inom s bör avgå för att lämna plats åt andra. Det gäller kommunalrådet, Kf- ordföranden och ordföranden i kultur- och fritidsnämnden. Samtliga är över 60 år och har suttit oerhört länge som politiker och bör av det skälet lämna plats åt yngre förmågor, menar Kratz (39 år). Samtliga tre vägrar bestämt.

Vad händer i framtiden om politiken betraktas som ett vanligt jobb, men med skillnaden att du endast kan sluta på egen begäran? Jag vet vad detta innebär för mig. Jag har lovat mig själv att aldrig, ALDRIG, sitta mer än två mandatperioder på samma post. Har ingen föryngring skett under dessa åtta år är det något allvarligt fel.

tisdag, augusti 26, 2008

Vuxen!!!

Jag försöker vara så personlig på min blogg som jag känner att jag kan vara utan att fläka ut mitt privatliv alltför mycket på nätet. Men ibland händer saker i ens liv som är så roliga och så stora att man bara vill dela med sig till hela världen. Så håll till godo, här kommer en stor portion privatliv.

JAG SKA BLI PAPPA!!!!

Det är så stort att jag varken vet in eller ut. Jag vet att det inte är första gången det ska födas barn i världen, men det är första gången jag och Sara ska ha barn. För att tillsätta extra krydda till det hela så blir det barn i dubbla uppsättningar. Vi ska ha tvillingar.

När vi fick reda på att vi väntade barn stannade plötsligt hela världen. Det kändes som att tiden stod still och jag inte riktigt fattade vad som var på gång. Lite trög, tänkte nog barnmorskan. När jag såg den första bilden på ultraljudsskärmen så brast allt. Glädjetårarn bara forsade fram. Jag har alltid trott att jag var en person som kunde hålla känslorna i styr, men när jag såg ett litet hjärta slå på skärmen så var det alldeles underbart. Sen säger barnmorskan lite kallt, - ja och här är den andra. VA? TVÅ? Helt ofattbart! Jag ska bli pappa till två små barn, på en och samma gång.

Det sägs att barn förändrar ens liv och det märks. Redan innan de fötts så har livet fått en annan mening. Helt plötsligt så är det helt andra saker som känns prioriterade än tidigare. Nu kommer jag säkert bli en sån där superjobbig småbarnsförälder som aldrig kan sluta prata om annat än barnen. Och jag bara längtar till den dagen då jag får bli det!

måndag, augusti 25, 2008

Sökes: Modiga entreprenörer!

Samhällsbyggnadssektorn är den kanske mest konservativa branschen jag känner till. Till samhällsbyggnadsbranschen räknar jag byggherrar, anläggningsentreprenörer (d v s de som bygger ex. vägar), arkitekter, diverse konsulter och givetvis kommunen. Varför säger jag detta? Jo, därför att det stämmer. Vi fastnar hela tiden i det gamla. Så här har vi gjort tidigare och så bör vi fortsätta göra. Få vågar pröva på något nytt och ska det göras så tassas det kring det hela som vore det den Heliga Graal. Och alla skyller på alla. Men självklart skyller alla mest på kommunen. Och det kanske måste vara så. Kommunen har ju planmonopol och måste vara extremt lyhörd och flexibel när det gäller samhällsplanering.
Jag vill heller inte fastna i en sandlåda där hunden ger sig på katten och katten ger sig på råttan. Jag vill att samhällsplaneringen i Linköping ska sikta framåt. Ta de djärva visionerna (även om de kanske inte blir av) och de stora greppen. Vi måste sluta dutta i marginalerna. Därför vill jag se modiga entreprenörer som vågar tänka utanför lådan och se framtiden an med nya glasögon.
Jag har några exempel.

Om någon hade sagt till er att det skulle byggas en helt ny stadsdel mitt på den skånska slätten som var helt bilfri och dessutom byggd helt i medeltida hansastil, vad skulle ni tro då? Kanske rycka på axlarna? Troligtvis betrakta personen som lite smått galen. Men nu står stadsdelen där, Jakriborg, strax utanför Lund. Helt sanslöst område. Känns som att promenera i Visby.



Jag ska villigt erkänna att Jakriborg nog inte är något för mig. Känns inte som en plats där jag skulle finna ro, men det är oväsentligt. Tydligen trivs oerhört många människor bra där och någon vågade tro så pass på sin idé att de nu kan bo där.

Ett annat exempel hämtar jag från Bjärred. Någon vågade bygga en 500 meter lång brygga rätt ut i havet med ett kallbadhus och en restaurang/konferensanläggning vid slutet. Hur många skulle komma på den idén och hur många skulle sen våga förverkliga den?


Jag kan faktiskt erkänna att jag har kontakt med en tjej som jobbar på ett liknande koncept som känns urhäftigt. Hoppas det blir verklighet. Hon har allt mitt stöd.
Med dessa enkla bilder vill jag bara visa att det krävs mer än bara kompetenta personer och en bra planeringsgrund. Det behövs också modiga entreprenörer.

söndag, augusti 24, 2008

Konservativt byggande

Bostadspolitik och byggbransch är kanske främst kännetecknat av konservatism. Gamla hjulspår följs slaviskt och nytänkande undanbedes. Resultatet blir att allt ser likadant ut och att utbudet blir likartat. Ta bara en titt på villaannonserna på hemnet. Den absoluta majoriteten av husen är över 4 rum och det finns nästan inga hus under 100 kvm. -Ja än sen. Bor man i hus vill man ha utrymme, säger väl de flesta. Men jag tror inte helt ut på det. Varför ska man ha enorma ytor bara för att man vill bo i hus? Eller varför måste man ha en stor familj för att hus ska bli aktuellt? Skulle inte villa kunna vara något för den lilla familjen utan barn som ändå vill bo lantligt med egen tomt?
Självklart har jag en tanke med att skriva detta. I Råå, utanför Helsingborg, har intresserade fått bygga sig egna hus på små tomter. Byggrätten är begränsad så att resultatet har blivit små hus, alla en bit under 100 kvm. Fritidshus med åretrunt standard om ni så vill. De boende har helt fått styra utformningen och resultatet är enastående. Istället för storlek har de satsat på utformning och arkitektur. En fröjd för ögat mitt ute på den skånska landsbygden. Ursäkta den usla bildkvaliteten. Bilderna är tagna från en bil med regnet hängandes över oss.




fredag, augusti 22, 2008

Mera Danmark. Ungdomsarbetslöshet!

Danmark gör intryck på en, det kan man inte förneka. Deras levande torg och lite annorlunda syn på alkohol är en sak. Men det finns också en anna sak som förundrar mig. Överallt, i varje butik finns det skyltar där det står att personal sökes. Att de genom sin syn på att det ska löna sig att arbeta har lyckats pressa tillbaka sin egen arbetslöshet, speciellt bland unga, är väl ett välkänt faktum. Men jag undrar hur många som vet att de även håller på att pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten främst bland de skånska ungdomarna. Vart du än går, vilken butik eller restaurang du än väljer så kan du nästan utgå från att en viss del av personalen är svensk. Man behöver inte känna sig obekväm med språket för det går helt utmärkt att klara sig med svenskan. Även med min stockholmsdialekt.

Detta är ytterligare ett bevis på att vår syn över vår egen förträfflighet inte håller. Vi tjatar om den svenska modellen och försöker trumfa varandra i socialpolitiska konstruktioner. Men när vi ser på omvärlden så är det enkelheten som är det vinnande spåret. Bara vi gör det enkelt för människor att få jobb så löser sig det mesta. När det i undersökning efter undersökning visar sig att LAS är en oerhörd bromskloss, varför fortsätter vi då att krampaktigt hålla kvar vid denna ineffektiva konstruktion? Jag har bara en förklaring. Vi sätter vår stolthet i våra sociala konstruktioner. Alla försök att ändra i dem framställs som ett påhopp på det genuint svenska. Oavsett om de funkar eller inte så är de våra. De är det typiskt svenska. Kanske lurar det en underton av nationalism i våra sociala apparater? Att acceptera ett behov av förändrig vore det samma som att acceptera att det svenska inte funkar. Vi vågar inte sätta vår nationella stolthet på prov genom att acceptera att våra modeller håller på att bli omoderna.

Vad resultatet av detta blir ser vi tydligt. Vi håller på att svika en hel generation av ungdomar. Varje års förskjutning av inträdet på arbetsmarknaden är en enorm ekonomisk förlust och kan räknas i kronor och ören. Vem tar ansvaret för dessa imorgon om vi fortsätter att tuta i dem deena falska bild av nationell stolthet?

torsdag, augusti 21, 2008

Social misär???

Nyss återvänden från en sen semestertripp nedåt i landet och vidare över sundet reflekterar jag över en sak. Det är den sociala misären i vårt grannland Danmark. Som alla känner till så har de en lite mer liberal syn på bl a alkoholpolitiken vilket lett till en oerhörd social misär i landet. Överallt man vänder sig ser man utslagna människor och brottsligheten är alarmerande hög. (IRONI).

Jag vet att man ska vara försiktig i det man skriver för den ironiska tonen man anlägger kommer sällan fram. Därför ska jag vara övertydlig. Det jag skriver ovan andas tungt av ironi. Danmark lider inte av någon social misär. Om något så är det tvärtom.

Jag älskar Danmark och känner mig väldigt hemma där. Och varje gång jag besöker landet slås jag av insikten att vi i Sverige inte alltid vet bäst, trots att vi oftast tycks tro det. Debatten här hemma präglas inte sällan av en underton som signalerar att gör vi något annorlunda än vi tidigare gjort så kommer jorden att gå under. Men Danmark är ett ypperligt exempel på att vi många gånder har fel.

Låt mig ta ett tydligt exempel, alkoholpolitiken. Danmark har en helt annan syn på alkohol än vad vi har. Detta sätter sin prägel på te x utelivet och gatuvimmlet. Här hemma så har vi regeln att en krog som serverar alkohol samtidigt måste servera varm mat. Varför? Jo jag vet vad bakgrunden är, men kan inte se hur den kan vara applicerbar ända in i 2000-talet. I Danmark kan du faktiskt gå in på små vinbarer där ägaren inte behövt lägga ned en förmögenhet på fläktsystem och fettavskiljare. Ah, det är väl ingen stor grej säger många. Kanske. Men det finns fler skillnader.

I Linköping kräver vi att uteserveringar som serverar alkohol måste ha ett staket runt sin servering. Återigen, varför? Danmark ställer inte dessa krav och där blir serveringen en del av torget på ett helt annat sätt vilket ger platsen mer liv. Det ger också den effekten att torget inte ser överbelamrat ut då det inte finns någon på uteserveringarna. Något som annars syns på bl a Stora Torget.

Till sist. Visst måste man älska ett land som vågar ha Take-Away på öl från krogarna. Här hemma är vi livrädda för att folk ska dricka offentligt. Men över sundet så får man faktiskt ta med sig ölen från krogen, ut på gatan.

Dags att våga släppa loss lite här hemma. Eller är vi rädda för att den danska misären ska nå även oss?

lördag, augusti 16, 2008

Vitamininjektion

I dagarna fylls Linköping av nya studenter. De syns, och hörs, överallt. Och varje gång jag ser ett gäng med nya studenter fara förbi, lagom lulliga och glada, så blir jag glad. De har några av sina bästa år att se fram emot.

Lagom nostalgisk tänker jag mig tillbaka till min egen studietid (så länge sedan är det inte) och inser att universitetstiden är kanske den tid som formar en mest och har störst påverkan på den person man sen blir. Man träffar människor från hela Sverige och hela världen. Får vänner för livet och lär sig massor av nyttiga, och mindre nyttiga, saker.

Jag blir bara lite trött på att det finns så många människor som klagar på studenterna. Ganska många stör sig på att det under nolle-P förs så mycket ljud och oväsen. Jag har bara en sak att säga. Skärp er! Detta är en vitmininjektion till Linköping. Jag önskar man kunde se fler studenter resten av året, och inte bara under denna intensiva period. En stad som har ett sprudlande studentliv är en levande stad. Därför tycker jag att vi som kommun borde ta större del i nolle-P. Kanske en sittning i Stadshuset?

Ett tips också. Missa inga möjligheter. Ni kommer ångra er bittert i många år annars.

Strike a pose!

Idag fyller alla tiders största popstjärna 50-år. Grattis Madonna!

Få människor har väl påverkat så många generationer som Madonna. Egentligen är ord överflödiga. Madonna är den absoluta stjärnan. Hon är The Material Girl!

torsdag, augusti 14, 2008

Linköping från ovan. Tack Sture!

Tack Sture!

Igår tog Sture Bjelkåker, politikerkollega och flygskolelärare, med mig på en flygtur över Linköping. Helt fantastiskt att se allt från ovan. Man får ett helt annat perspektiv över saker. Vi flög över hela stan och tittade närmare på de större utbyggnadsområdena. Bl a Övre Vasastaden, Djurgården, Linghem och Ekkällan. Vi tittade också på grönstrukturen i stan. Vi kan väl ganska enkelt konstatera att Linköping är en grön stad. Få städer förfogar över så stora grönytor som vi gör. Många av dessa är underbara, men det finns områden som är antingen underutnyttjade eller ganska tråkiga. Utmaningen är att satsa på kvaliteten i de värdefulla och inte sprida ut våra resurser till den grad att de inte gör någon nytta.

Våra handelsplatser var spännande att se från ovan. Enorma ytor som till största del används utav bilar. Överhuvudtaget ser man väldigt tydligt hur stora ytor vi använder för att parkera bilar på. I ytterområdena som Skäggetorp och Ryd så står nog parkeringarna för den största markanvändningen. Lustigt att se är att de är mindre än halvfulla, vilket måste betyda att det finns en överkapacitet. Ganska stort resursslöseri!

Tyvärr får jag inte lägga upp de bilder jag tagit än. Eftersom jag saknar behörighet för flygfotografering måste jag först söka tillstånd för publicering hos någon militär myndighet. Ganska förlegat egentligen med Google Earth och allt, men rätt ska vara rätt. Jag återkommer när jag fått tillstånd.

Återigen, tack för allt Sture. Du bjöd mig på en helt fantastisk upplevelse som gav mig helt nya perspektiv och som var väldigt roligt.

onsdag, augusti 13, 2008

Centerpartiet anordnar hearing om FRA-lagen

Centerpartiet anordnar en öppen hearing om FRA-lagen. Hearingen anordnas tillsammans med Centerupproret, Stockholmscentern, Stureplanscentern och CUF. Hearingen är öppen för alla som är intresserade och kommer även direktsändas via SVT24. Datum är 29:e augusti och anmälan görs här.

Superdator center

Igår hade Staffan Danielsson ordnat med ett möte vid Nationellet Superdatorcentrum , NSC, i Linköping. Syftet var att få en insyn i en av universitetets spjutspetsverksamheter samtidigt som vi efter mötet, under lite friare former, kunde diskutera FRA med den yttersta kompetensen. Men sug bara på ordet, SUPERDATOR. Visst är det ett fantatstiskt ord. Allt som föregås av adjektivet super måste vara häftigt.

Jag måste erkänna att jag var riktigt nyfiken inför mötet. Nästan lite pirrig av förväntan. Alla i min ålder är ju uppväxta med Professor Baltazar och hans "superdator".



Så jag hade en barnslig förhoppning om att NSC var något liknande :)
Tänk om det hade varit så att vi stoppade in ett problem, vankade lite av och an och sedan kom det ut en färdig lösning i andra änden i form av en färgglad vätska? Visst hade det varit häftigt? Men det var faktiskt inte så långt från verkligheten. Superdatorn i Linköping är en av världens främsta och används för att göra extremt svåra och krävande beräkningar. Beräkningar som ibland ger oss en förståelse om sådant som vårt ursprung och hur världen fungerar. Forskare från hela världen pumpar in problem i denna superdator och får sedan fram beräkningar, inte färgglada vätskor, som de sedan får analysera.

Efter en genomgång av verksamheten och en rundvandrig i datorhallen så talade vi lite med en av FRAs kritiker och bloggare. Oerhört givande samtal.

Efter samtalet hade jag en helt annan bild i huvudet än Professor Baltazar.

HAL!

tisdag, augusti 12, 2008

Lokalt självstyre

Både corren och Linköpings tidning (ej på nätet) har reagerat på det jag skrev om min principiella syn på länsstyrelsen och gjort en nyhet av detta. För mig så känns detta inte som en nyhet. Centerpartiet har så länge jag kan minnas varit för decentralisering och nu för federalism. Att samtidigt vara emot statlig styrning över det kommunala självstyret är väl inget konstigt?

Jag har inget praktiskt emot länsstyrelserna, utan det är den principiella biten som stör mig. Vi har ett kommunalt val där medborgarna utser sina lokala representanter. Dessa ska sedan representera medborgarna i kommunen och sköta den kommunala ekonomin. Men de är inte fria i sin representation, utan kan alltid överprövas av offentligt anställda tjänstemän. Där börjar det gå galet. Medborgarnas fritt valda representanter kan överprövas av personer som inte den enskilde sedan kan utkräva ansvar utav. Jag kan alltid ställas till svars och om det vill sig illa också avsättas efter ett val. En tjänsteman kan inte stå till svars på samma sätt. Däri uppstår ett demokratiskt dilemma.

Det svenska systemet är uppbyggt efter en stark centralistisk modell som jag är emot. Jag är federalist och tror på devisen att makten ska utgå från folket, vilket kräver att den också ligger dem så nära som det bara går. Det är verkligt folkstyre!

lördag, augusti 09, 2008

Skattepolitisk lekstund med Mats Johansson

"Vi måste satsa för att vinna!" Så brukar politiker som vill framstå som handlingskraftiga låta. Resultatet brukar nästan alltid bli att skattebetalarna får stå för notan och vinsten blir en brakförlust. Men visst är det kul att leka visionär med andras pengar. Sossar har alltid varit de ohotade experterna på detta.

Nu är det Mats Johansson som vill ha offentlig lekstuga med skattepengarna. "Arenabolaget måste få gå med förlust", är hans signal. Han har varit på resa i Göteborg och blivit inspirerad av deras satsning där Gotevent går med en årlig förlust på c:a 70 miljoner, men samtidigt arrangerar stora evenemang med artister såsom Bruce Springsteen. För Arenabolaget är det "OK" med en förlust på 10-12 miljoner/år, tycker Mats. Bra, då vet vi vad Mats tycker. För egen del håller jag med Paul Lindvall,

Det är nog inte aktuellt när det finns äldreomsorg och andra områden
som behöver pengar.


Tänk vad en liten resa till Göteborg kan resultera i. Tänk om jag fick samma inspiration varje gång jag var ute och reste. Då kanske vi skulle bygga ett Eiffeltorn eller varför inte ett Operahus? Vi måste ju satsa för att vinna?!

fredag, augusti 08, 2008

Festligt på slottet

Igår var det lite trevligheter på slottet. Det var Linköpings Tidning och deras koncern Swepress som bjudit in. Landshövdingen och hans hustru har ett årligt återkommandeevenemang, nämligen sång på slottet, och enkom för oss ställde de igår upp med denna underhållande föreställning. Där var ett hundratal inbjudna gäster som fick njuta av sång och underhållning samtidigt som vi fick en insyn i mediakoncernens värld. Spännande att se att en liten tidning som Kinda-Posten, som den urprungligen heter, vågat ta upp fajten med corren. En kaxig liten tidning som vägrat att falla för trycket, som så många andra gjort. I en stad av Linköpings storlek behövs det konkurrens.

Landshövdingeparet var på strålande humör och det bjöds på Landshövdingebulle. Enligt utsago en bulle som bakats av självaste Landshövdingen själv.

Björn Eriksson är nu inne på sluttampen av sin karriär som Landshövding i Östergötland, om inte regeringen ger honom dispens. Han kommer lämna ett oerhört stort tomrum efter sig och ett par otroligt stora skor för sin efterträdare att fylla, om det överhuvudtaget går. Titeln Landshövding är något jag av princip är emot. Jag tror på ett starkt lokalt självstyre och inte att staten ska ha ett vakande öga över det som vi lokalt bestämmer. Men så har det aldrig varit med Björn. Han har mer fungerat som regionens representant hos staten, vilket säkert gjort honom obekväm hos många högre upp i hierarkin.

Ja ja, nästa Landshövding som kommer ska jag i alla fall "bråka" med för ett avskaffande av detta ämbete. Då ska vi kämpa för verkligt lokalt självstyre.

Grattis alla Stockholmare!

Idag är det ett magiskt datum. 08-08-08. Det pirrar till lite extra i kroppen när jag skriver de siffrorna. Idag invigs OS och det kommer vara fler än vanligt som gifter sig. Datum likt detta anses vara lite speciella och kanske, bara kanske, lite magiska.

Det största med detta datum är att det är stockholmarnas eget datum. Så all ni göteborgare och alla ni skåningar jag är ledsen, men idag är det en hel dag enbart till Stockholms ära :) Alla andra dagar älskar jag är lika mkt, ibland t o m lite mer. Men idag ägnar jag all min tanke åt min gamla hemstad.

Å fest ska det bli. Hela Stureplan spärras av och blir ett enda gigantiskt dansgolv. Tänk om vi kunde spärra av Stora Torget i Linköping och göra det till ett dansgolv? Norrort och söderort kommer "kriga" mot varandra på Gärdet för att se vilken sida som är bäst. Behövs inget krig för det. Jag vet redan att söderort är BÄST! Globen bjuder på lite extra, konserter över hela stan och mkt mkt mer. Helt enkelt en heldag för att enbart ägna sin tanke åt Stockholm.

Så om du inte har möjlighet att ta dig dit så ta i alla fall och gratta en Stockholmare.

torsdag, augusti 07, 2008

Tyst hav

Sommaren är ju bokläsningens högtid. Under året samlar man på sig en hel hög med böcker som man tycker verkar bra eller som fått bra recenssioner och på sommaren plöjer man igenom c:a 1/3 av högen medan de andra hamnar i hyllan. Jag hann faktisk med drygt hälften av högen i år.

En av de böcker jag läste var "Tyst hav-Jakten på den sista matfisken" av Isabella Lövin. En bok som naglar fast en och engagerar en otroligt mycket. Men som efter c:a halva boken också börjar irritera en.Jag ska inte försöka mig på en proffessionell recenssion, utan ge er min bild av boken.

Den tar upp ett väldigt aktuellt ämne och är oerhört faktaspäckad. Torsken håller på att dö ut och våra hav håller på att fiskas ur. Men ändå så fortsätter vi i ungefär samma hjulspår. De som borde vara mest angelägna om fiskens fortsatta existens är paradoxalt nog också de som står för dess utrotning. Nämligen fiskarna. Här förklarar Lövin det med "Allmänningens tragedi" eller The tradegy of the commons. Dv s fisken betraktas som ingens och allas egendom. Ingen kan göra anspråk på att äga den och därmed blir det upp till alla att fiska så mycket de kan. För om inte jag fiskar så är det ju alltid någon annan som gör det. Detta fenomen går igen i nästan all offentlig verksamhet. "Jag kan lika gärna kasta mitt skräp på marken. Alla andra gör ju ändå samma sak". Men här någonstans börjar jag irritera mig på Lövins argumentation. För hon svänger hela tiden mellan synen att det är Svenska fiskares fel, svenska politikers, EU-byråkraters eller andra länders fel. Favoritboven tycks ändå vara EU. Hon beskriver hela denna organisation som något mystiskt där det finns en egen dagordning som. Hon nämner förvisso att EU består av enskilda länders företrädare och att dessa givetvis kommer förträda det egna landets intressen före andra länders. Men hon missar att göra kopplingen till att EU faktiskt själv lider av Allmänningens tragedi. Hela EUs budget lider ju av detta syndrom. Franska bönder vill ha mer och mer och mot detta kräver andra länder samma bahandling. Här hemma klagar vi på våra politiker för att de inte tar hem tillräckligt med bidrag. Ett av de största argumenten mot EU är ju fortfarande att vi betalar in mer än vad vi får ut i olika stöd. Självklart blir det då svårt att få något gjort inom denna organisation. Men Lövin verkar njuta av att använda EU som den stora boven, överordnad alla andra.

Hon klagar på att de förtroendevalda som sysslar med fiskefrågor inom EU är från de länder som har mest att vinna på en fortsatt generös politik. Ganska självklart. Alla bevakar väl de intressen som det egna landet gynnas av?

Hennes förakt för EU lyser igenom ganska tydligt. Men inte en gång förklarar hon hur fisken i Östersjön skulle hjälpas av att Sverige inte aktivt deltog i EU-arbetet.

På det hela är det en bra bok som är ytterst läsvärd. Den väcker många tankar och fiskätandet blir nog en aningens lidande av den. Men hennes förakt för EU är inte klädsamt. Hon har däremot helt rätt när hon skriver om det förödande i att ge stora bidrag till att rusta upp fiskeflottorna med skattemedel och att köpa fiskekvoter från fattiga länder, i prkatiken under hot.

Den delen av hennes EU-kritik som handlar om det skadliga i okontrollerbara offentliga subventioner är bra. De slår alltid fel. Trots att Lövin med största sannolikhet inte röstar borgerligt så undrar jag om hon inser att hon i själva verket med sin argumentation förespråkar frihandel.

Kött, kött och mer kött

Idag var jag vid invigningen av Britta och Lennarts köttbutik i Norsholm. En underbar satsning från deras sida. De säljer närproducerat och ekologiskt kött från egna gården. Den som gillar kött bör nog snarast pallra sig dit, för trevligare sätt att handla kött på får man leta efter. Dessutom är det gudomligt gott. Köpte bl a med mig citron- och apelsinmarinerat kött som Mat-Tina fixat till när hon var där och det var en smakupplevelse.

Tack för att du vågar Britta och lycka till/En trogen kund.

onsdag, augusti 06, 2008

Måste vara en fantastisk arbetsplats!?

Den som följer med i nyheterna och deras OS-bevakning kan inte ha missat Wang Jianjie, expert vid Pekings byrå för vädermodifikation.


Wang är en fantastiskt karismatisk person (det är hon med glasögon på bilden) med arbete vid en otrolig arbetsplats. Tänk er själva att få jobba vid en "byrå för vädermodifikation". Hennes uppgift är av yttersta vikt, speciellt vid invigningen. Hon ska garantera att det inte regnar vid invigningen. Till sin hjälp har hon c:a 35 000 personer och en hel arsenal med vapen. "Byrån" bombar bokstavligt talat molnen med silverjodid för att få molnen att regna ur bortanför invigningen. Jag bara älskar denna typ av nyheter. Hon presenteras som en av de viktigaste personerna och massor av tid ägnas åt detta viktiga uppdrag. Och det viktiga är att det inte regnar.

Jag undrar vad som händer om det ändå regnar? Snacka om prestigeförlust för Wang och hennes gäng. Kan Linköpings kommun hyra in henne som fristående konsult?

"Fittstim"

Som alla politiker så får jag massor av tidskrifter i brevlådan. En av de jag läser mer regelbundet är Forskning och Resultat från Forskningsrådet för Arbetsliv och Socialvetenskap. I det senaste numret hittade jag en artikel som är väldigt intressant. Glädjande, men också nedslående. Det är Professor Philip Hwang vid Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet, som undersökt jämställdheten i företag och fackföreningar. Eller närmare bestämt hur företag och fack ställde sig till att män tog ut föräldraledighet. Enligt artikeln i FoR så har situationen i företagen ändrats radikalt.

Studien visar att år 1993/1994 var bara sex av 200 företag uttalat positiva
till att anställa män som tar aktivt ansvar för hem och barn.


Tio år senare är bilden annorlunda.
32 procent var uttalat positiva till att anställa män som tar aktivt ansvar
för hem och barn. Bara fyra procent visade passivt motstånd.
Betydligt fler av företagen hade en aktivt uppmuntrande attityd till män som ville vara pappalediga och såg det som ideologiskt viktigt.
En svägning som pekar åt helt rätt håll. Att det har blivit en ideologisk fråga snarare än en ekonomisk är också kul. Det visar att jämställdhet inte främst handlar om kronor och ören, vilket vi ibland fås att tro med alla statliga ekonomiska morötter för att främja jämställdhet mellan könen.

Men det sorgliga i artikel var att läsa att samma positiva utveckling inte fanns att se i fackföreningsrörelserna. Där var synen på att de anställda männen skulle ta föräldraledigt inte lika positiv.
Fackens intresse visade sig vara ganska svalt när det gäller att underlätta
för manliga anställda att kombinera arbete och familj. De var mer aktiva på
området om ordföranden var kvinna, om de prioriterade jämställdhet eller om
de upplevde att företagen drog åt samma håll.
Hur kommer detta sig? När det kommer till att tala om de anställdas rättigheter på andra arbetsplatser så är facken glasklara, men ibland måste man städa framför egen dörr först. Eller är det så att det finns en attityd av grabbighet inom fackföreningarna?
I en fristående uppföljning av studien, då de 64 fackliga organisationerna
intervjuades bekräftades att facken sätter denna fråga relativt lågt på
dagordningen.

tisdag, augusti 05, 2008

Skatteverket leker jultomte för andras pengar.

Varje media har den senaste tiden rapporterat om den stundande skatteåterbäringen. Och den som får pengar tillbaka blir givetvis glad. Men det som är så underligt är hur bilden byggs upp så att det uppfattas som att denna återbäring är någon form av bonus. Men det är ju pengar som vi har tjänat ihop genom att jobba för dem. Vi har inte vunnit dem på lotto och vi har inte begått något brottsligt. Nej bara arbetat för dem. Ändå har aftonbladet denna rubrik på sin hemsida

För mig består ett miljardregn av ett tillskott av andra pengar än mina egna. Men det slutar inte där, utan aftonbladet har också en enkätundersökning. Resultatet visar att skatteåterbäringen är viktig (antingen livsnödvändig eller det enda som kan ge guldkant). C:a 14% svarar att den är livsnödvändig medan drygt 46% menar att den är vad som ger tillvaron en guldkant.

Är det inte en sorglig bild av vår samtid? 60% av de svarande anser att deras tillvaro är helt beroende av ett tillskott i sin ekonomi för att få vardagen att gå ihop. Dessutom får skatteverket det att se ut som att det är en förtida julklapp som kommer, och inte surt förvärvade pengar. Socialdemokrater som läser denna blogg och försöker skylla detta på den borgerliga regeringen gör sig icke besvär. Finns det någon att skylla på så är det den förra regeringen, men strunt samma. Vad vi nu väntar på är fler steg i jobbskatteavdraget. Tänk om vi faktiskt kunde vända på det hela och få de flesta att inte vara beroende av ett tillfälligt tillskott i ekonomin. Istället för att glutta på höginkomsttagarnas pengar och fundera på hur vi kan roffa mer från dem så borde vi fokusera på hur vi kan höja inkomsterna för de med sämst ekonomi.

Dags att fundera över kameraövervakningen i Linköping

Under min tid i kommunstyrelsen i Linköping hade jag en ständigt återkommande käpphäst, nämligen kameraövervakning. Det kunde hända att vi vid ett enda möte beviljade en hel drös med nya kameror runt om i stan. Det var väl mer regel än undantag att det fanns minst ett kameraövervakningsärende vid varje ks-sammanträde. Mitt argument i samtliga fall var att det kan vara nödvändigt med kameraövervakning, men varje tillstånd måste beaktas ytterst noga och viktigast av allt är att vi måste se om de ger resultat. En kamera som inte leder till fler lösta brott eller som inte förebygger brott fungerar då enbart som en övervakningskamera över allmänheten. Flera gånger begärde jag att vi skulle få en sammaanställning över antalet kameror, deras placering, deras inverkan på brottsstatistiken samt en utvärdering över deras integritetskränkande aspekt kontra nyttan. Än idag har jag inte sett denna sammanställning.

Brottsförebyggande rådet, BRÅ, har gjort en sammanställning över forskningsresultat kring kameraövervakning. Deras slutsats är att kameror kan ha en viss brottsförebyggande inverkan och de kan fungera som hjälp med att lösa brott. Men tilltron till dem är mycket mycket högre än vad verkligheten visar att det borde vara. Vid parkeringsplatser och på bussar fungerar de bra. Men i stadsmiljö och i bostadsområden har de knappt någon märkbar effekt. Då är ju frågan om vi inte borde se över hur vi beviljar fler kameror i Linköping. Jag kommer att väcka denna fråga under hösten och har väldigt stor förhoppning om att denna gång få gehör. För nu har både Bengt Olsson (fp) och Paul Lindvall (m) varit ute och slagits för den personliga integriteten. Nu är det upp till bevis om de är beredda att också fundera mer över integriteten här hemma eller om de bara vill kritisera regeringen?

Mitt argument bygger på två delar.

1) Den personliga integriteten måste ställas i perspektiv mot den nyttan kameror ger. Om kamerorna inte hjälper till att lösa fler brott eller om de inte hindrar fler brott att ske så är det tveksamt om de ska användas. Medelbritten fångas på kamera c:a 300 gånger/dag. Är det rimligt att vi i vårt vardagsliv ska vara övervakade? Den som har rent mjöl i påsen har inget att oroa sig för, säger många. Visst, men vart går då gränsen för vilka friheter vi är beredda att ge upp i kampen mot brottsligheten? Varför inte inopererade chip?

2) Flyr samhället från sitt verkliga ansvar genom att bygga upp falska förväntningar med kameror? Samhällets ansvar är att förebygga brott och i de fall det sker ge brottsoffer stöd och efter bästa förmåga försöka lösa brottet. Men det kanske blir enklare och billigare att bara sätta upp kameror i tron att de förebygger brott eller löser desamma? Känslan av trygghet kan öka med kameror. Men vad händer den dagen vi blir utsatta för ett brott och det inte går att lösa trots mängder med kameror på platsen? Redan nu ser vi en tendens till ökat misstroende mot samhället och polisen.

Sammanfattningsvis. Linköping verkar vara ett tydligt liberalt fäste där integriteten sätts högt av främst borgerliga politiker. Hoppas nu att detta gäller även på hemmaplan för i höst väcker jag frågan om kameraövervakning.

måndag, augusti 04, 2008

Linköpingspolitiker mot FRA

Dagens DN-debatt bjöd på trevlig läsning. Flera ledande moderata politiker försöker förmå regeringen, och kanske främst sin egen partiledning, att ändra sin benhårda linje i frågan om signalspaning och FRA. Extra spännande var att se att både Paul Lindvall och Christian Gustavsson från Linköping finns med i de fjortons gäng. Även deras debattartikel verkar bygga på den frustration som vi andra känner över att främst statministern och försvarsministern inte yttrar sig i frågan, förutom de standardsvar som vi fått levererade så många gånger. Tron, eller förhoppningen, att denna fråga skulle bli en sommarföljetong och sedan blåsa över har kommit på skam. Från att ha varit en fråga som enbart berört de mest insatta har den nu blivit en vardagsfråga, även för de som först inte tyckte detta var ngt att haka upp sig på. Nu talas det om FRA vid vart och vartannat fikabord.

Sedan tidigare har jag uttryckt min förhoppning om att regeringen väljer att finna en annan lösning på detta. Sedan dess har även folkpartiets kommunalråd i Linköping, Bengt Olsson, kommit med i den skara liberala politiker som motsätter sig ett fortsatt försvar av FRA-lagen. Det betyder att från Linköping är vi nu två kommunalråd, ett landstingsråd och en partistyrelseledamot som anser att regeringen bör tänka om.

Tänk, jag visste inte att liberalismen hade ett av sina starkaste fästen i Linköping.