onsdag, maj 14, 2008

Ibland får kritik mig att le

Jag får en del kritik i min roll. Oftast, för att inte säga nästan uteslutande, är det från personer som inte vill att det byggs där just de bor (men gärna någon annanstans) eller så delar de inte mina politiska värderingar. Det är helt OK. Kritik ingår i min roll. Kritik är också bra när den är saklig. Eftersom den får oss i majoriteten att vända och vrida på frågorna mer än en gång. En bra idé kan alltid bli bättre. Tyvärr är det ofta som kritiken inte är saklig. Jag tillskrivs massor av åsikter eller onda baktankar som jag aldrig ens tänkt.

Men ibland ser jag kritik som riktas mot mig som faktiskt får mig att le. Inte för kritiken i sig, utan för det sätt som den är skriven. En kreativitet i skriften och en underfundig ton som faktiskt är rolig. Corren hade en debattartikel om Stora torget. Efter det följde en forumdebatt där flera personer skrev och tyckte i frågan. Signaturen Diderot tycker uppenbarligen inte att jag är särskilt klok:
Nu har torget förvandlas till en reklamplats för de "förträffliga"
politikerna i den borgerliga alliansen. Först var det Demiro-kocko-bäng
(c) som påtvingade flanerande en förskräcklig, öststatsinspirerad och revisionistisk diabildshow med syftet att få Linköpingsborna att svälja visionen att allt
är antingen jättebra eller på väg att förbättras i vår kommun.

Demiro-kocko-bäng. Vad ska jag säga? Jag blir faktiskt glad av att läsa detta. Kanske har jag en sjuk böjelse. En sadomassoschistisk tendens som gör att jag njuter av denna typ av offentlig späkning. Eller så uppskattar jag faktiskt kreativitet?

Inga kommentarer: