fredag, februari 17, 2006

Tröttnat på EU

Jag var en av unionens största anhängare. Tyckte att det var jättespännande med detta historiska projekt som skulle ena en hel kontinent. Nationella fejder skulle inte få hindra att gemenskap var det som premierades. Men någonstans gick det fel.

Jag känner mig helt dessillusionerad. Har allt mitt arbete varit förgäves? Var det hela bara en stor bluff?

Varför jag börjat tveka på det europeiska samarbetet är för att nationella särintressen sätts före allt annat. Den stora bilden blir är inte lika viktig som småaktigheter för att blidka den nationella opinionen. Det senaste exemplet är det urvattnade kompromissförslaget till tjänstedirektiv. Bättre en ingenting säger optimisterna. Allt annat än ett avståndstagande från de protektionistiska inslagen är skit säger jag.

Ett annat exempel är konstitutionen. Varför kunde inte den antas? Mitt svar är nog att "de stora europeiska ledarna" inte är tillräckligt europeiska. De ser till nästa valrörelse och därmed blir EU en tacksam syndabock för alla de egna misslyckandena. Människor är inte en skock får som utan att ifrågasätta följer sina ledare. Det krävs visioner och en egen tro för att få någon att följa dig. Detta saknas bland alla de europeiska ledarna.

Turkiet är ett annat exempel på att EU inte sysslar med öppenhet, utan istället inriktar sig på protektionism. Alla möjliga anledningar tas upp till varför inte Turkiet ska få ett fast datum för inträde. Man har missat hela syftet med att ta med landet. Genom att Turkiet får inträde så främjar vi allt demokratiarbete som är på gång. Samtidigt så kan landet vara en tillgång till den europeiska ekonomin som just nu går kräftgång. Nästan 70 miljoner människor som kan tänka sig att jobba, och jobba hårt. Det är väl precis det som behövs för att möta "hotet" från Kina.

Nej, EU och dess ledare känns helt passé. Det talas om Europa och om en gemensam känsla av europeiskhet. Vi ska tala om oss själva som européer och utgå från den gemensamma europeiska kulturen. I brist på annat har nu de europeiska ledarna valt denna väg. De saknar visioner och väljer istället att tala vitt och brett om den överlägsna europeiska kulturen. Fransmännen, men Monsiuer de Villepin i spetsen, försöker måla upp en aura av storhet och hjältedåd, men allt detta gör är att fästa blicken bakåt. Han försöker övertyga alla om att det viktigaste är att ta vara på det gemensamma, vår europeiska kulturella identitet som sammanbinder oss.

De som senast försökte sig på ett europeiskt projekt av denna skala och ville sammanbinda alla i en gemensam kultur var kommunisterna. Där blev denna gemensamma kultur inte ett uttryck för demokrati, utan ett substitut.

Nej, min tveksamhet kommer fortsätta så länge jag inte ser någon vilja att ta nya tag och att arbetet utgår från de verkliga intentionerna bakom unionens grundande, de fyra friheterna.

Inga kommentarer: